Sök Menu

På 70-talet behövdes många donatorer

Sirkka-Maija Simojoki jobbade länge som skötare hos Blodtjänst och som ansvarig för Uleåborgs blodtjänstkontor. Som gammal uleåborgare var det lätt att hitta donatorer.

 

“Jag jobbade nästan hela min karriär på blodtjänstkontoret i min hemstad. Jag började som sjuksköterska på barnavdelningen, och det var absolut till fördel senare. Jag hittade alltid enkelt även tunna blodådror, och min skicklighet att hitta blodådror blev litet känd till och med.

I Uleåborg var det lätt att hitta blodgivare. På 70-talet användes fortfarande helblod, så många blodgivare behövdes. Som gammal uleåborgare kände jag alla i stan och jag hade aldrig svårigheter att hitta frivilliga. Vänner, släktingar och bekanta gav blod. Jag sjöng dessutom i två körer så bekanta hade jag gott om! Många blodgivare blev vänner, fastän jag ibland kallade dem att donera på helgdagar och till och med mitt i natten.

Arbetet kändes alltid trevligt, aldrig tungt och det var ju meningsfullt. Blodet som donerades nyttjades noga. Ibland berättade sjukhuset vad det använts för. Överloppsblod sändes med tåg till Helsingfors där det alltid var brist på blod. Om det var bråttom, användes flygplan.”

Idérika metoder

“Då inledde även den mobila Blodtjänsten sin verksamhet. Donatorernas hemoglobin mättes på ett speciellt sätt, då vi inte hade utrustning med oss. Från fingertoppen togs en bloddroppe, som tappades i ett glas med kopparsulfatlösning. Om droppen sjönk till botten, var det okej att donera, men om droppen inte sjönk, var blodet för 'tunt'. Ibland kontrollerades resultaten på kontoret, och metoden var tillförlitlig.

Vi var bara två sjuksköterskor i Uleåborg. Ofta ordnade vi massblodgivning på kasernen i Uleåborg och Pohjan prikaati. Vi pratade så frejdigt med soldatpojkarna att ingen hann bli rädd. Å andra sidan var jag känd som “Uleåborgs andra general” då jag var så sträng med pojkarna. De fick inte stiga upp från bristen innan de vilat en stund.

En dag hade jag avtalat om blodgivning med 20 soldatpojkar, då underofficersskolans direktör ringde kvällen före och sade att blodgivningen måste skjutas fram. Jag svarade helt kallt att det är ju tråkigt, eftersom officer B.W. Kontiopää också tänker komma. Majorens planer ändrades omedelbart. Sen kom jag ihåg att officeren gett blod två veckor tidigare och inte kunde ge blod ännu. Jag tänkte att nu är fröken Simojoki i sticket. Jag vågade lyckligtvis ringa officeren, som sa att han kommer och “granskar blodgivningstillfället”, så jag klarade mig ur knipan.”

En hel orkester blodgivare

“En gång ville jag lyssna på en konsert där min bror var solist. Jag hade jour, men jag tänkte att jag klarar det, då konsertsalen låg 200 meter från Blodtjänst. Plötslig kom en kallelse till blodbyte. Från dörren kallade man på Simojoki, och vaktmästaren gick först fram till min bror. Jag skulle inte alls ha velat lämna konserten för att söka en donator, och plötsligt kom jag på att här framför mig har jag säkert flera blodgivare i gruppen O negativ (blodgruppen som passar alla).

Sen såg jag min bror viska något i kapellmästaren öra. Snart sa han: “Paus, nu behövs blod!” Flera orkestermedlemmar erbjöd sig som frivilliga och blodgivaren utsågs sedan genom att dra sticka. Vi rusade till Blodtjänst, och körde dessutom blodpåsen till centralsjukhuset med blodgivarens bil. Vi hann dricka kaffe också innan vi återvände till konsertsalen.

På 70-talet inleddes även utvecklingssamarbete. Jag var i Somalien och Etiopien flera gånger, sammanlagt längre än ett halvår. Vi besökte blodgivningsställen och förde ut knowhow. Det var spännande, människorna var så annorlunda, men oerhört vänliga och talade engelska. Hettan störde inte, jag skyddade huvudet med en scarf. Det rådde ingen brist på blodgivare, särskilt kvinnor låg i framkant. Människorna blev nära bekanta. Då jag tänker tillbaka, nog har jag haft en intressant arbetskarriär.”

 

Ursprunglig text: Minna Kalajoki / Media Focus
Foto: Matti Rajala


 

Läs mer om Blodtjänsts 70-åriga historia här.