Sök Menu

Eget laboratorium ökade kunskapen på 1960-talet

Professor Gunnar Myllylä som innehaft många expert- och ledningsuppgifter hos Blodtjänst under fyra decennier berättar om höjdpunkter som han kommer ihåg.

 

“1960-talet var en tid av hårt arbete, då man åstadkom mycket. Insamlingen och användningen av blod ökade kraftigt. Blodtappningen mer än fördubblades mellan 1958-1968, från hundratusen påsar till 250 000 påsar. I blodförsörjningen strävade man efter självförsörjning, och användningen på sjukhus ökade. För kraftiga blödningar och blodbyten användes färskt blod, varför man behövde lokala reserver av regelbundna blodgivare dygnet runt. Dessutom behövdes plasma allt mer på 60-talet, vilket påverkade hela verksamhetens struktur.

En avgörande teknisk ändring inom hela blodtjänstverksamheten var att glasflaskor ersattes med plastpåsar åren 1966 - 67. Man kunde ta fram moderna blodcellsprodukter, och kvaliteten och säkerheten i blodtransfusionsvården förbättrades avsevärt. "

Fru Fridas kaffe och aktiva blodgivare

“Finländska blodgivare möjliggjorde tillväxten. De ville ofta inte hävda sig, utan ville göra en osjälvisk handling. Jag beundrade alltid arbetsplatsernas eldsjälar, som ofta hade samma historia i bakgrunden: en bekant hade räddats av en blodtransfusion. Även arbetsgivarnas attityd var exceptionell. Blod fick alltid ges under arbetstid.

Blodtjänsts lokalkontor var minnesvärda platser. All entusiasm och attityd hade alltid en väldig lokal prägel, ända ner till språket. En god kopp kaffe var ett viktigt lockbete. Bakom kaffets rykte stod Blodtjänsts caféansvariga, fru Agda Nordfors, som även var känd som fru Frida i Niilo Tarvajärvis radioprogram. Smakens hemlighet lär vara att Frida använde en blandning av 3 - 4 olika kaffesorter.”

Eget laboratorium

"Blodet samlades från frivilliga runt om i landet, men rätt fort centraliserade man det man kunde. Laboratoriet var ett naturligt objekt för detta. Att vi fick ett eget laboratorium nära Tölö torg år 1959 berodde till stor del på Blodtjänsts dåvarande direktör Harri Nevanlinna. Direktören som var positiv till forskning hade mottot “dagens forskning är morgondagens rutin”. Utgångspunkten i laboratoriet var att undersöka donatorer, men snart vidgades detta till forskningsverksamhet och servicelaboratorium.

Forskningsämnen kom direkt från kliniskt arbete och sjukhusen kunde nyttja resultaten direkt. Finlands hematologförening grundades, och vi Blodtjänsts läkare deltog aktivt i dess fortbildningsprogram. Vi besökte även övriga specialiteters evenemang, vi både hörde och hördes. Kunskapen ökade snabbt och vi tog också ställning till etiska frågor i blodtransfusioner.
i mitten av 1960-talet upptäcktes att barns Rh-sjukdom kan förebyggas med anti-D immunglobulin. Harri Nevanlinna hade påbörjat Rh-blodgruppsforskning redan som student, och gjorde de första 200 blodutbytena hos dessa patienter med början år 1948. Det rikstäckande anti-D-programmet för väntande mödrar organiserades på ett effektivt sätt i slutet på 60-talet och skyddet används fortfarande.”

Behandling av hemofili

"Min huvudsyssla var att ta fram ett vårdpreparat för behandling av hemofili A, eller ärftlig hemorragisk sjukdom. Tanken var att från plasman skilja blodets koaguleringsfaktor som patienterna saknade och ge den som koncentrat till patienterna. Jag for till Sverige för att få kunskap om nya metoder. Jag minns bra när spårvagnsföraren ropade ut vid Odenplan att Kennedy blivit skjuten.

Kryoprecipitationmetoden beskrevs första gången i Stockholm vid blodbranschens stora kongress, där vi försökte lära de andra deltagarna letkajenkka. Metoden var så enkel att man nästan inte trodde på den. Behandlingen av blod och plasma kan utföras på många sätt före, och metoden Kryo-AHG som användes i Finland avvek i många detaljer från övriga länders metoder.

Hemofili kunde behandlas särskilt därför att vi tack vare Eero Ikkalas pionjärarbete hade en unik direktkontakt till patienter. Fabriksgatans laboratorium besöktes varje vecka av fyra hemofilipojkar som fick det nya preparatet, så produktens effekt kunde mätas med en gång i praktiken. Behandlingsresultaten talade för sig själva: På 20 år ökade svåra hemofilipatienters livslängd med 20 år.

Idag bygger blodsäkerheten till stor del på exakta laboratorietester, men på den tiden byggde den på noggrant urval av donator och framställningsmetod. Även här lyckades man, eftersom bara två hemofilipatienter i Finland hann få hi-viruset, vilket var väldigt lite i internationell jämförelse. Kryo-AHG blev således ansedd på två olika sätt, fastän den med dagens mått mätt var en rätt primitiv produkt.

Finländsk expertis

“Jag kommer ihåg en rolig incident midsommaren 1966. En belgisk professor i inre medicin hade bjudit in experter från olika länder för att berätta hur långt framställningen av kryoprecipitat hunnit. Då produktens frystorkning behandlades berättade jag att jag fått resultatet 30 procent (så mycket fanns kvar av blodets ursprungliga koaguleringskoefficient). Detta väckte misstro, eftersom andras test lett till mycket svagare resultat.

Plötsligt reste sig holländska fysikern Herman Krijnen till sin hela längd på två meter och sa: "Frystorkning kan göras på väldigt många olika sätt. Det kan vara nyttigt att höra hur detta gjordes i Helsingfors. " Krijnen konsulterade senare vid driftsättningen av Blodtjänsts egen frystorkare år 1969 och senare då plasmafraktioneringen inleddes.

Sextiotalet var framstegens decennium. Tekniker och metoder utvecklades frenetiskt, och till forskning hade man en mycket pragmatisk inställning. Vi ville göra framsteg, och stannade inte på stället.”

 

Ursprunglig text: Minna Kalajoki / Media Focus
Foto: Matti Rajala 

 

Läs mer om Blodtjänsts 70-åriga historia här.