Sök Menu

Blodprodukterna gav Elin kraft under cancerbehandlingarna

Idag är Elin Nystedt som vilken annan tredjeklassisk som helst. Vardagen i skolan och tillsammans med kompisarna är det bästa av allt. För ett par år sedan var det helt annorlunda.

 

I april 2013 fick Elin Nystedt från Helsingfors akuta smärtor i magen och de gav inte med sig. Föräldrarna förde sin dotter till barnklinikens jourmottagning. ”Kanske blindtarmen”, tänkte pappa Staffan Nystedt.

Snart stod det dock klart att 6-åriga Elin, som då gick i förskola, hade drabbats av Wilms tumör; en elakartad njurtumör, som redan hade tagit över den ena njuren. Förberedelserna för att avlägsna njuren påbörjades genast. Destination: Barnklinikens canceravdelning, avdelning 10.

– Livet stannade upp som mot en vägg. Pappren på jobbet bokstavligen föll ur händerna på mig, när jag stannade hemma för att sköta Elin. Lyckligtvis fortsatte mina arbetskompisar där jag slutade, minns den lilla patientens mamma Johanna Nystedt.

Johanna råkar vara avdelningschef på Blodtjänsts Cellframställningscenter. Som doktor i cellbiologi och docent i cellterapi, ingår utvecklingen av cellterapi för bland annat cancerpatienter i hennes arbete. Kunskap gör plågorna svårare, brukar man säga.

– Kanske jag bättre än mången annan kunde berätta för både Elin och släkt och vänner hur det var, men å andra sidan begrep jag kanske alltför väl hur allvarlig situationen var. Vid operationen framgick det nämligen, att tumörens celltyp var ytterst elakartad. Därför flyttades Elin över till ett betydligt mer påfrestande och långvarigare behandlingsprogram än ursprungligen planerat. Lyckligtvis hade cancern inte spridit sig.

Efter operationen följde cancerbehandlingarna, en tid som kändes oändligt lång. Elin genomgick sammanlagt 16 behandlingar. Under cytostatbehandlingarna tillbringade hon var tredje vecka fyra dagar på sjukhuset. Under mellandagarna var vi regelbundet på blod- och laboratorietest och blodtankningar.

– Sjukhuset var hemskt, för där mådde jag alltid så dåligt, men lyckligtvis fick mamma eller pappa vara med, minns Elin.

Blodtankning ger kraft

Blodprodukterna spelar en stor roll i cancerbehandlingen av barn. Blodtankningen förstärker den lilla kroppens förmåga att stå ut med den tunga cancerbehandlingen, eftersom den egna kroppen då inte förmår producera blodceller. Cytostaterna, eller cellgifterna förstör inte bara cancercellerna, utan också kroppens egna, goda celler.

– Också jag själv fattade först på avdelningen för barncancer, vilken betydelse blodprodukterna har som stödvård vid behandlingen av cancer. De hör till vardagen på avdelningen, förklarar Johanna.

– Det behövs en ansenlig mängd frivilliga blodgivare för stödvården vid cancerbehandling av barn. Bara behandlingen av Elin krävde hjälp av uppskattningsvis åtminstone 120 blodgivare, och det finns många som behöver mer blodprodukter än så.

Elin fick mest trombocyter, eller ”blodplättar”, men också röda blodkroppar. Det behövdes totalt ungefär 50 blodpåsar med blodprodukter. Särskilt trombocytpreparaten kräver många blodgivare. Trombocyterna är därtill användbara i bara fem dygn.

– Jag har tänkt, att blodgivarna är ganska snälla, säger Elin.

Elin och Johanna tillbringade ett helt år i isolering. Skolgången sköttes hemifrån, ibland också på sjukhuset. Infektioner måste undvikas och matrestriktionerna gjorde sitt för att göra livet besvärligare. Å andra sidan var också matlusten lika med noll.

– När storebror Anton fick en besvärlig hosta, flyttade vi för tre veckor till stugan. Kompisarna umgicks Elin med via Skype och på gården, men de fick inte röra vid varandra. Matlusten räddades av kockprogrammen på teve; de inspirerade oss att baka och smaka på olika saker, minns Johanna.

Gamla, goda Elin tillbaka igen

Barn anpassar sig lyckligtvis snabbt till nya situationer. Till Elins dagsrutiner hörde barnprogrammen på teve, skolarbetet och skötseln av ökenråttorna Sune och Bosse, med handskar på händerna förstås. Och naturligtvis bakning. Den gemensamma favoriten blev fastlagsbullarna.

Ett drygt år efter att behandlingarna inletts, på våren 2014, fick Elin klara papper. Ingen kvarvarande sjukdom konstaterades och hon hade heller inte fått några märkbara skador av de svåra behandlingarna.

Vardagen förändrades med ett slag. Skolgången började vid Brändö svenska lågstadium på hösten 2014, kompisarna kommer nästan dagligen på besök och en gång i veckan bär det av till pianolektion.

– Jag är äntligen samma Elin som jag var förut, lite större bara, säger Elin.

För Johanna kändes det fantastiskt att återgå till jobbet efter att Elin blivit frisk. Efter att på så nära håll ha följt barnens och deras familjers kamp mot cancern, är motivationen för det egna arbetet ännu större än förut.

– Det första jag kände när jag kom tillbaka till jobbet, var att jag ville gå ner till Stenhagens blodtjänstbyrå och ge alla blodgivare en varm kram, berättar Johanna.

Familjen Nystedts vardag har återgått till det normala. Småsaker spelar ingen roll längre. Det finns inte heller längre några matrestriktioner och man kan gå till butiken när man tycker.

För en kort tid sedan passerade Elin en milstolpe; ett år utan tecken på förnyad cancer. Kontrollerna fortsätter dock i tre månaders intervaller.

Elins favoritämne i skolan är bildkonst, kanske också matte. På väggarna i hennes rum hänger konstverk som hon själv har gjort. Idag har också de två gerbilerna blivit tre. Det är bara bokhyllan som längre påminner om sjukdomen; på den finns dekaler som Elin fått vid sina sjukhusbesök. Och det finns ganska många …


 

Text: Minna Kalajoki / Mediafocus
Foto: Johanna Nystedt och Jari Härkönen