Sök Menu

Blodgivningen vinner alla på

Dotterns behov av blod som liten baby, fick paret Anne och Hannu Pirttimaa att börja ge blod. Under årens lopp har blodgivandet blivit ett trevligt programnummer, där det också ingår en liten tävlan mellan makarna.

 

Anne och Hannu Pirttimaa gav blod för första gången redan då de var under tjugo. Hannu på det för män så typiska sättet: i armén, och Anne råkade bara göra det tillsammans med några kompisar, då de hade åldern inne.

Under de hektiska åren då familjen bildades, uppstod en paus, som dock fick ett snabbt slut, då det yngsta barnet Juulia, fick en allvarlig sjukdom, då hon var under ett år och behövde blod för att tillfriskna.

– Babyn fick en luftrörskatarr, som föreföll rätt normal, men lyckligtvis skickade den noggranna läkaren henne till röntgen. Man fann då en skugga på lungbilderna och det visade sig vara en tumör. Efter operationen visade det sig dessutom, att tumören var en cancertumör, stor som babyns knytnäve och en typ som vanligtvis skickar ut metastaser, berättar Anne.

Den lilla patienten fick blodprodukter för att återhämta sig från den svåra operationen och för att samla krafter inför den planerade cytostatbehandlingen. Men det nalkades goda nyheter: cancern hade inte spridit sig och 99 procent av den hade avlägsnats vid operationen. Juulia stannade kvar för uppföljning och familjen kunde andas ut.

– Via Juulias sjukdom och dess dramatiska vändningar kom blodgivningens betydelse i en helt ny dager; den lilla patienten återhämtade ju sig tack vare det givna blodet. Vårt lilla barn hade fått en livsviktig hjälp av okända blodgivare och därför kändes det naturligt att också själv erbjuda hjälp via blodgivningen, förklarar Anne.

För Hannus del fanns det också ett gott exempel i barndomshemmet.

– Min far var en aktiv blodgivare och han berättade ofta om det för oss andra. Jag kommer så väl ihåg en historia från slutet av 60-talet. Min far kallades för att ge blod direkt till sjukhuset från sin arbetsplats. Där skyndade man sedan snabbt iväg med blodflaskan till avdelningen invid. En nybliven mor fick blod för att klara av den blodförlust hon råkat ut för under förlossningen. Vad jag vet, räddade blodet hennes liv, berättar Hannu.

Minnen från åren som gått

Anne har redan gett blod över 40 gånger under de gångna tjugo åren. För Hannus del tog det något längre tid att börja på nytt, men nu har han redan gett blod nästan 20 gånger.

– Ärligt sagt tror jag, att kvinnor i sådana här sammanhang är betydligt modigare. Vi män tvekar ofta; tror att det ska göra ont och att vi ska tuppa av. Den slutliga impulsen för min del blev min egen fars död: jag ville föra hans arv vidare, förklarar Hannu.

Anne har många trevliga minnen från åren som gått. När barnen var små, var de ofta med då hon gav blod. En gång då Juulia såg människorna som låg på britsarna, frågade hon med sin klara barnröst "Mamma, är alla dom där döda?" "Nej, inte alls. Tvärtom!" svarade Anne.

En bekant sjukskötare från Blodtjänst serverade saft och bulle också till barnen, för de hade för vana att sjunga till alla blodgivares glädje. En av de populäraste sångerna var den gamla söndagsskolklassikern "Jumalan kämmenellä".

Enligt egen tidtabell

Anne påminner om att man inte behöver göra blodgivningen till en last. Man kan ge blod då det passar bäst för en själv. Inte ger Anne och Hannu heller blod väldigt ofta, för på hemorten finns ingen blodtjänstbyrå.

Men när den mobila blodtjänsten är på plats, är blodgivningen ett programnummer i samband med butiksgåendet. Anna och Hannu ger alltid blod tillsammans.

– Vi kombinerar ofta blodgivningen med våra besök i Tammerfors, Vasa eller Helsingfors, där vi hälsar på våra studerande barn. När man ger blod, får man också i sig en lämplig munsbit mellan butiksrundorna, säger Anne med glimten i ögat.

För Anne är blodgivningen också nyttig, för hon har alltid haft ett mycket högt hemoglobinvärde.

En win-win –situation, alltså: Jag kan normalisera min hemoglobinnivå, samtidigt som jag hjälper andra. Jag måste också säga, att det alltid råder en så god stämning på Blodtjänsts byråer. Där, om någonstans, känner man sig välkommen, vilket också är en viktig orsak till att man blir på så got humör, understryker Anne.

– Sjukskötarna orkar alltid lyssna på blodgivarnas historier. Ibland märker man inte ens att man ger blod, för allt pratet liksom överröstar det. Och när man går därifrån, blir man alltid hjärtligt avtackad, tillägger Hannu.

Paret har också en liten tävling på gång i samband med blodgivningen. Hittills har Anne alltid vunnit med sitt höga hemoglobinvärde, medan Hannu i sin tur alltid har lyckats fylla påsen på kortare tid.

Ett litet besvär, men en stor betydelse

Hannu påpekar, att behovet av blod när som helst kan drabba en själv, eller någon närstående.

– Att ge en påse med halv liter blod, är verkligen ett ytterst litet besvär, jämfört med den betydelse det givna blodet har. Vår dotter Juulia påminner oss varje dag om detta.

Idag studerar den 22-åriga Juulia till socionom i Vasa. På grund av den sjukdom hon hade som barn, kan hon inte ge blod, men 24-åriga storasystern Lotta har redan gett blod några gånger. Paret Pirttimaa har inte ens en tanke på att sluta med sin gemensamma hobby.

– Det känns bara så bra och man blir på så gott humör efter en blodgivning, att vi säkert kommer att fortsätta att ge blod så länge det bara går för sig, säger paret med en mun.

År 2014 höjdes den övre åldersgränsen för blodgivning till 70 år. Den högre åldersgränsen har gjort det möjligt för tusentals blodgivare att fortsätta att ge blod.

 

text: Minna Kalajoki / Mediafocus

Foto: Suvi Elo