Sök Menu

Historik

Finlands Röda Kors Blodtjänst grundades den första januari 1948 med syftet att tillgodose de finländska sjukhusens behov av blod. Precis som för sju årtionden sedan spelar det donerade blodet fortfarande idag en central roll i arbetet med att rädda patienters liv och höja deras livskvalitet.

Videofilm om Blodtjänsts historia (7min 25sek)

 

Blodtjänstverksamhetens historia har också sammanställts i en bok med många bilder, och den kan läsas fritt som e-bok (på finska). Läs också berättelserna från varje årtionde:

1948-1957: Salme Pohjola – Blodgivare sedan 40-talet
1958-1967: Gunnar Myllylä – Eget laboratorium ökade kunskapen på 1960-talet
1968-1977: Sirkka-Maija Simojoki – På 70-talet behövdes många donatorer
1978-1987: Jukka Koistinen – Säkerheten betonades i blodtjänstverksamheten på 80-talet
1988-1997: Marja-Kaisa Auvinen – Stamcellsdonatorer började rekryteras på 1990-talet
1998-2007: Eeva-Riitta Savolainen – Sjukhus och Blodtjänst i nära samarbete under 2000-talet
2008-2017: Blodgivning stärker gemenskapen

Blodtransfusionsterapins historia

​Blodtransfusioner har utförts i århundraden. I början fick patienterna blod från djur; man tänkte sig till exempel att fårets blida väsen skulle överföras till människan via blodet.

Blodtransfusionens historia börjar egentligen på 1800-talet. I början av seklet kom engelsmannen James Blundell fram till att blod från djur inte var lämpligt för människan. Han rekommenderade att man istället gav blod från en annan människa. Fram till slutet av år 1850 hade sammanlagt 44 blodtransfusioner rapporterats. Vid det laget konstaterade man att blodtransfusionen var ”en av de säkraste, kirurgiska åtgärderna eftersom dödligheten bara var en på tre”.

Förutsättningarna för trygg blodtransfusion uppstod år 1900, då österrikaren Karl Landsteiner upptäckte blodgrupperna. Tre decennier senare fick Landsteiner Nobelpriset för sin upptäckt.

Den första blodtransfusionen i Finland gjordes 1913 av docenten i kirurgi Richard Faltin vid kirurgiska kliniken vid Helsingfors allmänna sjukhus. 1920-talets främsta blodtransfusionsläkare var dock överläkaren vid Vasa stadssjukhus, Ludvig Lindström. I Vasa blev blodtransfusioner en rutinåtgärd tidigare än vid andra sjukhus i Finland.



Veterligen den första, kända avbildningen av en blodtransfusion vid Röda Korset. Målningen härstammar från kriget mellan Frankrike och Preussen åren 1870–1871. Röda Korset grundades år 1863.

 


Scouternas Blodsförbund och Försvarsmaktens Blodtjänst

​Blodgivningen har i Finland alltid varit frivillig och obetald. Scouterna hämtade idén till frivillig blodtjänstverksamhet från England till Finland på 1930-talet och de grundade Scouternas Blodsförbund år 1935. Blodsförbundet hade som mest cirka 400 medlemmar.

Före vinterkriget använde de finländska sjukhusen relativt litet blod och oftast donerades blodet av patienternas anhöriga. Scouterna gav blod då anhöriggivare inte fanns att tillgå.

Under krigsåren ökade behovet av blod. Försvarsmaktens blodtjänst fortsatte det arbete scouterna hade påbörjat och svarade för rekryteringen av blodgivare och insamlingen av blod under krigsåren 1939–1944. Under vinterkriget år 1940 började man tappa blod i glasflaskor, så att man kunde frångå de direkta blodgivningarna, som var besvärliga att genomföra i krigsförhållanden. Under krigen gavs sammanlagt 190 000 flaskor blod.



Under andra världskriget svarade Försvarsmaktens blodtjänst för blodtjänstverksamheten.

 


Finlands Röda Kors Blodtjänst grundas

​Efter kriget tänkte många, att det inte under fredstid skulle finnas något större behov av blod. Vårdpraxisen utvecklades dock i den riktningen, att behovet av blod bara ökade. Det behövdes en blodtjänst som kunde verka i hela landet.

Finlands Röda Kors Blodtjänst grundades år 1948 för att svara för blodförsörjningen i hela landet. Blodtjänsts verksamhet grundade sig på frivillig och obetald blodgivning, i enlighet med de principer som scouterna hade infört. Den unge läkaren Harri Nevanlinna utsågs att leda arbetet och han var också Blodtjänsts direktör under 40 år; ända fram till 1988.

Blodtjänsts verksamhetspunkter byggdes upp i anslutning till sjukhusen och i slutet av 1948 fanns det redan 16 verksamma blodtjänstbyråer runtom i landet.

Den första mobila blodgivningen i Finland arrangerades år 1951 i Strömfors. Den mobila blodtjänstens verksamhet omfattade redan 1954 hela landet och man började nu också arrangera blodgivningar på olika arbetsplatser, garnisoner och läroanstalter. Frivilliga från Röda Korsets lokalavdelningar har från första början varit till oersättlig hjälp vid dessa blodgivningar.



Personalen vid Centralkriminalpolisen på massblodgivning år 1956.

 


Blod i flaska och påse

​De första blodtransfusionerna i Finland gjordes direkt. Patienten och givaren låg bredvid varandra på varsin brits och blodet flöt genom slangen från blodåder till blodåder. Under kriget blev man dock av praktiska orsaker tvungen att frångå systemet med direkta blodgivningar.

År 1940 började man samla in blod i Vichyflaskor. Tio år senare övergick man till att använda glasflaskor enligt nordisk standard, som innehöll citratlösning som hindrade blodet från att koagulera.

År 1957 samlade man i Finland för första gången in blod i en plastpåse. Plastpåsarna ersatte under 1960-talet så småningom glasflaskorna. I och med att blodet som samlats in i plastpåse, kunde slungas och de röda blodkropparna, trombocyterna och plasman skiljas från varandra, började man tillämpa komponentterapi i behandlingen av patienterna. Patienterna fick bara den del av blodet som de behövde. På det sättet blev blodtransfusionsbehandlingen både effektivare och säkrare.

 
Blodflaskorna ersattes slutgiltigt av påsar år 1967.

 


Forskningen tryggar framtiden

​Blodtjänsts första direktör Harri Nevanlinna var förutom läkare också vetenskapsman och forskare. Forskningsverksamheten blev snabbt en naturlig och bestående del av Blodtjänsts verksamhet.

Forskningen i koagulationsfaktorer hos patienter med blödarsjuka (hemofili) inleddes 1957. Allt sedan dess har man vid Blodtjänst utfört banbrytande forskning bland annat i anslutning till blodgrupper, vävnads- och organtransplantationer, samt stamceller.

År 1972 togs det nya kontorshuset i Stenhagen i Helsingfors i bruk. Därmed kunde verksamheten snabbt utvecklas till en toppenhet till stöd för den finländska hälsovården. På 1970-talet utvecklades vid Blodtjänst bland annat fraktioneringen och framställningen av det internationellt framgångsrika läkemedlet Interferon inleddes.

Tack vare forsknings- och produktutvecklingsarbetet kan Blodtjänst också framdeles erbjuda den finländska hälsovården nya och allt tryggare produkter och tjänster.

 
Plasmafraktionering på 1960-talet.