Sök Menu

Mer om blod

Blodets komponenter och deras uppgifter

Varje blodkomponent har sin egen, viktiga uppgift. Konstgjort blod, som helt kunde ersätta riktigt blod, är inte inom synhåll. Därför spelar de frivilliga blodgivarnas hjälpinsats en central roll i behandlingen av patienterna – och den kan rentav rädda liv.

En vuxen person har ungefär fem liter blod. Ungefär hälften är röda blodkroppar och hälften en gulaktig blodvätska, plasma. Därtill innehåller blodet en liten mängd trombocyter och vita blodkroppar. Hos en frisk människa produceras det hela tiden nya blodceller i benmärgen.

De röda blodkropparna transporterar syre och koldioxid
De röda blodkropparna (erytrocyterna) är kärnlösa celler som ser ut litet grann som innerslangar i bildäck. De är platta i mitten men runda i kanten. Den för blodet typiska, mörkröda färgen härstammar från det hemoglobin, som finns i de röda blodkropparna.

De röda blodkropparna har till uppgift att transportera syre från lungorna till kroppens vävnader, såsom hjärnan och musklerna. I lungorna binds syret vid hemoglobinet, som sedan för det till vävnaderna så att cellerna kan använda det. När de röda blodkropparna återvänder från vävnaderna, har de med sig koldioxid som via lungorna andas ut. I en frisk människas benmärg produceras dagligen ungefär 200 miljarder röda blodkroppar och de lever i snitt 120 dygn.

Trombocyterna hämmar blödningar
Trombocyterna (”blodplättarna”) är diskusformade, kärnlösa celler som är mindre än de röda blodkropparna. Deras uppgift är att hjälpa kroppen att hämma blödningar. Vid skador på blodkärlen aktiveras trombocyterna och tillsammans med koagulationsfaktorerna i plasman, bildar de en fast trombocytpropp. Trombocyterna utgör bara en liten bråkdel av blodvolymen och de lever i blodomloppet i bara ungefär tio dygn.

Plasman reglerar vätskebalansen och transporterar näringsämnen
Plasman är en vätska som i huvudsak består av vatten. En av dess uppgifter är att reglera kroppens vätske- och värmebalans. Vätska försvinner ur kroppen bland annat genom svettning, urinering och blodgivning.

Förutom att reglera värme- och vätskebalansen, har plasman också andra, viktiga funktioner. Den transporterar näringsämnen till vävnaderna och slaggprodukter till levern och njurarna, därifrån de sedan avlägsnas från kroppen. Därtill innehåller plasman många viktiga beståndsdelar; såsom antikroppar eller immunglobuliner, ämnen som påverkar blodets koagulation och andra äggviteämnen. De olika beståndsdelarna kan separeras från plasman och förädlas till läkemedel.

De vita blodkropparna kämpar mot sjukdomar
De vita blodkropparna (leukocyterna) är stora celler med kärnor. De finns, liksom trombocyterna, i rätt liten mängd i blodet. Deras viktigaste uppgift är att värna om kroppens motståndskraft. De vita blodkropparna bekämpar virus och bakterier genom att utsöndra antikroppar, eller genom att ”äta” dem. Inflammerad vävnad – till exempel kanterna kring ett sår – är ofta röd, svullen och öm; ett resultat av de vita blodkropparnas kamp mot virus och bakterier. De vita blodkropparna avlägsnas från så gott som alla preparat av röda blodkroppar eller trombocyter, för de kan vid blodtransfusion orsaka biverkningar hos patienten.

Blodgrupper och deras ärftlighet

På basen av de röda blodkropparnas egenskaper och serum–antikropparna, indelas blodet i olika blodgrupper. ABO–systemet är det viktigaste och mest kända sättet att bestämma en persons blodgrupp. Utöver det finns det över 30 andra system, enligt vilka en persons blodgrupp kan bestämmas.

Vid blodtransfusion måste blodgruppen alltid beaktas. Patienten får i huvudsak blod ur sin egen blodgrupp. Blod av fel blodgrupp, dvs. oförenligt blod, kan orsaka livsfara.

Många finländare känner inte till sin egen blodgrupp förrän de ger blod. Det behöver de inte heller göra, för i en nödsituation får patienten alltid först röda blodkroppar ur blodgruppen O Rh D negativ, för den gruppen kan ges till alla. På sjukhuset bestäms patientens blodgrupp snabbt och därefter ger man röda blodkroppar ur patientens egen blodgrupp.

Alla människors blod hör till någon av de fyra blodgrupperna i ABO–systemet, dvs. till grupp A, B, O eller AB. Varje grupp delas därtill in i Rh D positivt, eller Rh D negativt blod, beroende på rhesusfaktorn.

Bilden nedan åskådliggör hur ABO–grupperna och rhesusfaktorn ärvs. Könet har ingen betydelse för hur blodgrupperna ärvs.