Sök Menu

Frågor och svar

Här har vi samlat de vanligaste frågorna och svaren på dem. Om du inte finner svaret på din fråga och om frågan gäller förutsättningarna att ge blod, kan du läsa mer om det här, eller ringa blodgivarnas avgiftsfria infotelefon 0800 0 5801 (vardagar kl. 8 – 17). Om din fråga gäller Stamcellsregistrets verksamhet, får du mer uppgifter under rubriken ”Stamcellsregistret”. Om din fråga gäller Blodtjänst i allmänhet, kan du ställa frågan per e-post, på adressen info@veripalvelu.fi.

Behövs min hjälp verkligen?    

Hittills har det funnits tillräckligt med blodgivare i Finland. Det behövs emellertid hela tiden nya blodgivare, för en del blodgivare måste sluta ge blod, till exempel för att de fyllt 71 år, eller på grund av sjukdom.

Dagligen behövs det nästan 1000 påsar blod. Blodgruppsfördelningen är densamma bland såväl blodgivare som patienter, och därför behövs det också blod från alla blodgrupper. Det kan uppstå brist på blod också i den allmännaste blodgruppen.

Hittills har man inte uppfunnit konstgjort blod, som kunde ersätta det givna blodet. Det forskas aktivt för att utveckla lämpliga, konstgjorda syretransportörer (det som de röda blodkropparna gör), men det kommer ännu att dröja länge innan dessa preparat kan tas i rutinmässigt bruk. Alla olika blodceller kommer man knappast någonsin att kunna ersätta på konstgjord väg.​

Får jag veta mina egna testresultat efter blodgivningen?    

Du har rätt att få veta vad Blodtjänst har antecknat om dig i sitt register. Du kan vid blodgivningen be om ett utdrag ur registret, om du redan tidigare har gett blod. Du kan också per post skicka en egenhändigt undertecknad begäran till oss. Kom ihåg att bifoga din personbeteckning.

Vi kontaktar dig bara om testresultaten tyder på en infektion. Ge aldrig blod för att bli virustestad, eller om du misstänker att du kan ha blivit utsatt för en smittorisk. En helt färsk infektion ger inget utslag i testen, fast blodet redan är smittspridande.​

Ger Blodtjänst katastrofhjälp till utlandet?    

Blodprodukter tål inte lång frakt och överhuvudtaget inte lång förvaring. Därför strävar man efter att blodprodukter till katastrofområden kommer så nära som möjligt. Internationella Röda Korset koordinerar begäran om bistånd, men Blodtjänst på Finlands Röda Kors har inte fått sådana de senaste åren.

Blodtjänst tar sitt globala ansvar genom att dela sitt kunnande och genom att erbjuda sina experttjänster exempelvis till utvecklingen av utvecklingsländernas blodtjänstfunktioner. Blodtjänst deltar bl.a. i internationella Röda Korsets hjälparbete. År 2018 åkte Blodtjänst för att hjälpa blodtjänsten i Nepal i återuppbyggnadsarbetet efter en jordbävning. Före det har Blodtjänsts expert deltagit i olika projekt i tsunamiområdet i Asien.

Utgångspunkten är att expertisen som Blodtjänst erbjuder finansieras av till exempel katastroffonden i Finlands Röda Kors.​

Gör Blodtjänst vinst med sin verksamhet?    

​Blodtjänst är en organisation inom Finlands Röda Kors och arbetar utan vinstintresse. Vi täcker våra kostnader genom att sälja blod- och cellprodukter samt experttjänster till hälso- och sjukvården. Verksamhetens finansiering baserar sig på dessa avgifter. Blodtjänsts verksamhet stöds inte med offentliga medel och får inte heller ekonomiskt stöd från andra utomstående källor (eller FRK) med undantag för stipendier och bidrag som beviljas för forskningsprojekt.

År 2016 uppgick omsättningen till drygt 60 milj. euro (2016: 61,3 milj. euro) och redovisningsperiodens vinst till 4,2 milj. euro. Eventuellt
ekonomiskt överskott utdelas inte, utan det används för att trygga kontinuiteten och utveckla Blodtjänsts verksamhet.

Hälso- och sjukvården och samhället drar nytta av Blodtjänsts stabila ekonomi, då Blodtjänst kan utveckla nya behandlingar, satsa på forskning och hålla priserna på blodprodukter på måttlig nivå. Mer om Blodtjänsts ekonomi kan du läsa i Blodtjänsts årsberättelse.

 

Hur inverkar det sexuella beteendet på blodgivningen?    

Man får aldrig ge blod, om man misstänker att man fått en HIV- eller hepatitinfektion, för en helt färsk infektion ger inte utslag i testen. Genom att noggrant välja ut blodgivarna, försöker Blodtjänst förhindra att en smittsam sjukdom via det givna blodet sprids till patienten.

En del av de infektioner som sprids via sexuellt umgänge, sprids också via blodet och därför påverkar det sexuella beteendet möjligheterna att ge blod. En ny sexpartner utgör i fyra månaders tid ett hinder för blodgivning, även om man använt kondom. Sexuellt umgänge mellan män hindrar blodgivning i 12 månader.
Om du själv, eller din sexpartner har betalat eller fått betalt för sex, kan du ge blod när det gått minst 12 månader sedan den aktuella sexkontakten. Om din sexpartner använder intravenös narkotika eller injicerade läkemedel utan läkarordination, kan du inte ge blod.

Hur lång tid tar en blodgivning?    

​Blodpåsen fylls på 5–10 minuter. Allt som allt lönar det sig att reservera ungefär halv till en timme tid för blodgivningen och kaffet med dopp efteråt. Blodgivning är således ett mycket snabbt sätt att hjälpa och rentav rädda en annan människas liv.​

Hur mycket blod används det vid de vanligaste operationerna?    

Mängden blod som används vid operationerna, beror på operationernas svårighetsgrad och omfattning. Vid till exempel en by-pass operation eller insättning av en höftprotes behövs det i allmänhet 2–3 påsar blod. Man försöker alltid i mån av möjlighet undvika blödningar vid operationer. Man ger inte heller nuförtiden blod, om det inte verkligen behövs. Därför behövs det i många operationer inte alls någon blodtransfusion (såsom vid blindtarmsoperation eller titthålsoperation av knäet). Ibland kan man vid en operation bli tvungen att ge mycket blod, såsom vid till exempel levertransplantationer; då kan det behövas till och med tiotals liter blod. Sådana situationer är emellertid sällsynta.​

Hur mycket blod ger man? Hur ofta kan man ge blod?    

​Vid helblodgivning ger man ungefär en halv liter blod per gång. Mellan två blodgivningar bör man hålla en paus som för män är minst 61 dygn och för kvinnor minst 91 dygn. För kvinnor rekommenderas det att ge blod högst 2-3 gånger och för män högst 3-4 gånger om året.

Vid plasma- och trombocytgivning är intervallet kortare, eftersom de röda blodkropparna då återförs till blodomloppet.

Hur påverkar resandet möjligheterna att ge blod?    

Resor medför ofta infektionsrisker. Redan i Sydeuropa förekommer till exempel smittsamma leverinflammationer och parasitinfektioner, vilka ytterst sällan förekommer i Norden. Kortvarigt resande i Sydeuropa påverkar dock inte möjligheterna att ge blod.

Resor till malariaområden och inhibitionsmedicinering mot malaria medför en paus på sex månader i blodgivningen. Blodtjänst betraktar som malariaområden också områden för vilka inhibitionsmedicinering mot malaria vid kortvarigt resande, inte särskilt rekommenderas.

Blodgivaren bör under de senaste tre månaderna ha bott i något nordiskt land, eller i något annat EU- eller EFTA-land.​

Hur ska jag förbereda mig inför en blodgivning?    

​Läs mer på sidan ”Så här ger du helblod”

Hur ska jag göra efter en blodgivning?    

Den som första gången ger blod, ska stanna kvar på britsen och vila en stund. Undvika att bli stående på stället strax efter blodgivningen, för det kan orsaka svindel. Det är bättre att sitta ner, eller hålla sig i rörelse. Man kan förebygga blåmärken vid stickpunkten genom att kröka armen och under några minuter efter blodgivningen, trycka kraftigt på stickpunkten. Låt gärna förbandet sitta kvar i minst två timmar. Undvik att anstränga armen under återstoden av dagen.

Vi bjuder blodgivarna på kaffe och te med tilltugg. Den vätskemängd du förlorar vid blodgivningen, ersätts ungefär inom ett dygn, om du dricker en halv liter mer vätska än normalt. Under återstoden av dagen ska du också undvika bastubad och hård, fysisk ansträngning, så att det inte via svettning försvinner ytterligare vätska ur kroppen. Nästa dag kan du redan motionera normalt, men det kan löna sig att under de närmaste dagarna undvika mycket ansträngande idrottsprestationer, i synnerhet om det var din första blodgivning. Det kan ta upp till några veckor innan den maximala prestationsförmågan är helt återställd, vilket kan vara skäl att tänka på, om du planerar att delta i till exempel en idrottstävling, eller någon annan motsvarande, ansträngande övning.

Det är viktigt att blodgivaren får tillräckligt järn ur sin kost för att ersätta den förlorade mängden järn. För att förebygga eventuell järnbrist hos blodgivare finns det minimitid mellan blodgivningar, och riskgrupper erbjuds järntillskott.

Om du inom en vecka efter blodgivningen insjuknar i feber, eller om du efter att ha gett blod, konstateras ha en allvarlig sjukdom, ska du underrätta Blodtjänst om det.

Hur snabbt ersätts det givna blodet?    

Blodets volym återställs på några timmar; det hjälper att dricka mer än normalt efter blodgivningen.

Mängden röda blodkroppar har återställts efter cirka tre månader. De röda blodkropparna lever i vår kropp i ungefär 120 dygn, eller ungefär fyra månader och därför förnyas blodcellerna hela tiden, oavsett om vi ger blod eller inte.

Blodets järnhalt återgår till det normala i genomsnitt inom ett par månader.​ Det är viktigt att blodgivaren får tillräckligt järn ur sin kost för att ersätta den förlorade mängden järn. För att förebygga eventuell järnbrist hos blodgivare finns det minimitid mellan blodgivningar, och riskgrupper erbjuds järntillskott.

Jag hörde att jag inte kan ge blod, för jag har bott i Storbritannien. Varför?    

Galna ko-sjukan, eller BSE:s mänskliga variant, vCJD, kan smitta också via blodet från en person som själv är helt symtomfri. I Finland har det inte konstaterats ett enda fall av vCJD. I Storbritannien har det diagnosticerats sammanlagt ungefär 150 fall. Eftersom risken för en vCJD-infektion är starkt knuten till en långvarig vistelse i Storbritannien, har man i alla västländer begränsat möjligheterna att ge blod för dem som varit bosatta där. Om man under åren 1980–1996 vistats sammanlagt över sex månader i Storbritannien kan man inte längre ge blod. Begränsningen kommer sannolikt inte att slopas inom den närmaste framtiden.​

Jag äter kolesterolmedicin / blodtrycksmedicin, kan jag trots det ge blod?    

Kolesterolmediciner (till exempel statin) utgör inte längre något hinder för blodgivning, om sjukdomen i sig inte är ett hinder. Likaså hindrar inte heller blodtrycksmediciner nödvändigtvis blodgivning. På sidan ”Kan du ge blod?” finns en förteckning över de vanligaste faktorerna som påverkar möjligheterna att ge blod.​

Kan jag ge blod om jag försöker bli gravid?    

Kvinnor som försöker bli gravida rekommenderas undvika att ge blod, eftersom hemoglobinnivån bör vara god hos kvinnor som vill bli gravida. En enskild donation i början av graviditeten utgör dock inte en risk och blodgivning ökar inte risken för missfall.

Kan jag ge blod om jag ska åka på en flygresa?    

Innan en lång flygresa ska blodgivaren ha hunnit få sin vätskebalans i skick. En lång flygresa (t.ex. mellan kontinenter) kan således inte rekommenderas inom ett dygn från att en person givit blod. Flygbolag och organisationer inom luftfartsbranschen har ofta betydligt striktare regler än detta för personal som arbetar på flygplan.

 

Kan jag ge blod?    

Gör testet på adressen www.kanjagdonera.fi.​

Kan jag komma för att ge blod, utan att ha fått kallelse?    

Kallelsen är en påminnelse om blodgivning, men den kan också betyda att det just nu behövs fler blodgivare än vanligt från din blodgrupp. Vårt system tillåter att det skickas kallelser till samma personer bara efter ett visst tidsintervall och därför kanske vi inte kan påminna dig så ofta som det vore önskvärt. Följ därför med blodsituationen på vår webbplats och kom för att ge blod åtminstone då du blir kallad. Läs mer om kallelser. ​

Kan man använda tolk vid blodgivningen?    

Säkerheten för blodgivaren och produkterna är mycket viktig och därför är det nödvändigt att blodgivaren förstår Blodtjänstpersonalens budskap och vice versa.

Varje blodgivare ska ha möjlighet att självständigt och oberoende av andra fylla i frågeformuläret om sin hälsa och att delta i intervjudiskussionen med skötaren på Blodtjänst. På grund av detta har vi strikta krav på språkkunskaper och användning av tolk. Blodgivaren ska kunna finska, svenska eller engelska så pass bra att hen förstår innehållet i informationen som blodgivarna får och att hen kan fylla i frågeformuläret om sitt hälsotillstånd. Vid intervjun med skötaren kan svåra punkter fyllas i tillsammans med Blodtjänstens skötare.

Användning av tolk är möjligt endast vid sensoriskt funktionshinder eller vid symtom av autismspektrumstörning – då blodgivaren har en officiell och oberoende tolk till sitt förfogande. Synskadad kan ha med sig en assistent vid blodgivningen, men blodgivaren och Blodtjänstens skötare fyller i frågeformuläret tillsammans.

Passar järntillskott som ges till blodgivare även för veganer?    

I järntillskottet Vida som blodgivarna får finns inget animaliskt järn eller annat animaliskt. Den jäst- och laktosfria produkten passar både personer med laktos- och glutenintolerans samt veganer. Järnpreparatet Vida är ett inhemskt näringstillskott som förutom järn (ferrofumarat) innehåller C-vitamin för bättre upptagning.

Säljer Blodtjänst blod till utlandet?    

Det donerade blodet delas upp i tre beståndsdelar (komponenter); röda blodkroppar, trombocyter och plasma. Egentliga blodprodukter är bara erytrocyt-och trombocytpreparaten. De framställs till slutprodukter här hemma i Finland och används i behandlingen av patienter i Finland.

Då och då får Blodtjänst förfrågningar från andra länders blodtjänster, till exempel i situationer då en patient behöver röda blodkroppar av en mycket sällsynt blodgrupp. Om den önskade blodtypen finns och en leverans inte äventyrar den inhemska tillgången på blod, kan preparatet undantagsvis levereras till utlandet. Det händer en eller ett par gånger per år. ​

Vad är hemoglobin?    

Hemoglobin finns i de röda blodkropparna och det är ett äggviteämne som innehåller järn. Hemoglobinet har hand om transporten av syre i vår kropp. Det binder syre då blodet passerar lungorna och avger syret i vävnaderna (till exempel i hjärnan och musklerna).

Man kan ge blod om hemoglobinvärdet för kvinnor är 125–175 g/l och för män 135–195 g/l. Hemoglobinvärdet sjunker med cirka 10 g/l vid blodgivning.

Ett lägre hemoglobinvärde kunde efter blodgivningen orsaka tillfällig anemi hos blodgivaren. Man ger ogärna alltför ”tjockt” blod till patienter. Ett mycket högt hemoglobinvärde kan också bero på någon sjukdom och därför ombeds personer med mycket höga hemoglobinvärden att uppsöka en läkare för närmare undersökningar.

Varför betalas ingen ersättning för donerat blod?    

Blodgivningen har i Finland alltid varit frivillig och obetalt och detta är fortfarande grunden för en säker och trygg blodtransfusionsbehandling. Om man betalade ersättning för blodet, skulle det locka också sådana till blodgivning, som inte i första hand är intresserade av att hjälpa. En del av dem kunde till exempel undanhålla väsentlig information i samband med ifyllandet av hälsodeklarationen eller vid intervjun. I Finland förbjuder lagen om blodgivningsverksamhet blodgivning mot ersättning.​

Varför gäller blodgivarkortet inte som legitimation?    

Det är ytterst viktigt med tanke på blodprodukternas säkerhet, att blodgivarnas identitet kan fastställas på ett tillförlitligt sätt. EU:s direktiv bestämmer, att blodgivaren utan risk för misstag måste identifieras vid varje blodgivning. Lagen om blodtjänstverksamhet stipulerar, att Blodtjänst fortfarande 30 år efter blodgivningen måste kunna spåra såväl alla preparat som framställts av blodet i en viss blodpåse, som uppgifterna om vem som gav det blod som användes vid framställningen. Blodgivarens kontaktuppgifter kan spåras bara med hjälp av personbeteckningen. Därför måste man alltid ha med sig en legitimation med foto och en finländsk personbeteckning.

Blodgivarna får ungefär två månader efter den andra blodgivningen ett blodgivarkort. Blodgivarkortet anger blodgruppen och blodgivarnumret och dess uppgift är att påminna om blodgivning och den egna blodgruppen. Man kan inte styrka sin identitet med blodkortet.

Varför hindrar sex mellan män blodgivning i ett helt år?    

Förbudet att ge blod med anledning av sex mellan män har ofta kritiserats som stötande och rentav diskriminerande. Många har undrat varför man i regler och verksamhetsdirektiv gällande blodgivning, ställer sig så avvisande till sex mellan män.

Begränsningarna i anslutning till sexuellt beteende, riktar sig inte mot några enskilda personer eller grupper, utan syftet är endast att trygga säkerheten för de patienter som behöver blodprodukter. Det för närvarande gällande och av de finländska myndigheterna utfärdade, 12 månader långa förbud mot blodgivning, som följer på sex mellan män, grundar sig på det epidemiologiska läget i Finland. Enligt statistiken över smittsamma sjukdomar, innebär sex mellan män alltjämt en mycket större risk för en HIV-infektion, jämfört med risken för män vid heterosex.

I blodtjänstverksamheten är säkerheten och välbefinnandet för såväl den patient som får blod som för blodgivaren, viktig. Alla patienter har rätt att bli behandlade med trygga blodprodukter. Blodprodukternas säkerhet baserar sig på ett noggrant urval av blodgivare och testning av det givna blodet. Urvalet av blodgivare är alltjämt av stor betydelse, för inte ens det känsligaste testet förmår upptäcka en riktigt färsk infektion.

Finlands Röda Kors Blodtjänst följer i sin verksamhet gällande lagstiftning och myndighetsdirektiv. Fimea förnyade sitt myndighetsdirektiv i december 2013.
Riksdagens justitieombudsmans utlåtande gällande diskriminering från år 2008.

Varför kan man inte donera blod på alla orter?    

Blodtjänst samlar in blod endast för behovet hos finländska sjukhus. Röda blodkroppar är den blodprodukt som mest används på sjukhusen, och därför styrs insamlingen av blod huvudsakligen av användningen av denna produkt. Under de senaste tio åren har användningen av röda blodkroppar minskat påtagligt bland annat tack vare utvecklingen inom operationstekniker. Blodtjänst samlade in 365 000 påsar blod i mitten av 1990-talet. Motsvarande siffra för år 2017 var 205 000.

För att vårdkostnaderna för en patient som behöver blod inte ska bli orimliga, måste Blodtjänst å sin sida se till att verksamheten är effektiv. Förändringar i verksamhetsmiljön syns bland annat i blodtjänstbyråernas antal och placering samt i den mobila blodtjänstens verksamhet.
Blodtjänst har ett fast verksamhetsställe på 9 orter i Finland (år 2013 stängdes 8 blodtjänstbyråer). Dessutom ordnar den mobila blodtjänsten ungefär 1100 blodgivningstillfällen årligen då man samlar in ca 50 % av helblodet. Man vill öka aktiviteten i blodgivning speciellt i huvudstadsregionen och i stora tätorter där det finns en stor potential av blodgivare.

Mobila blodgivningstillfällen ordnas på tillräckligt stora orter samt på utbildningsinstitutioner, militärförläggningar och arbetsplatser. Läs mer om organisering av blodgivningstillfälle.​


 

Varför kan man vid blodgivning som kön endast uppge man eller kvinna?    

​Den identifierare i blodgivarregistret som preciserar blodgivaren är alltid en finsk personbeteckning. Utifrån slutdelen av personbeteckningen används i Finland som kön endast alternativen man eller kvinna.

I blodgivningsverksamhet är indelning av könen i man och kvinna motiverad, eftersom det finns fysiologiska skillnader mellan man och kvinna, bl.a. i referensvärden för hemoglobinet. Gränserna för de hemoglobinvärden som är tillåtna vid blodgivning är olika för män och kvinnor. För personer av annat kön eller för personer som inte vill att deras kön definieras, är det inte möjligt att fastställa referensvärdet för hemoglobinnivån och inte heller de gränser som är tillåtna för blodgivning.

I Blodtjänst används blodgivarens kön, som baserar sig på blodgivarens officiella personbeteckning. Om personbeteckningen byts efter ett könsbyte, ändras också personens kön i blodgivarregistret.

 

Varför måste en blodgivare väga minst 50 kilo?    

Människans kropp innehåller ungefär fem liter blod. Den mängd (cirka en halv liter) som samlas in vid blodgivningen, får av säkerhetsskäl inte överstiga 10 procent av den totala blodvolymen. Då kroppens blodmängd är beroende av kroppsvikten, är den hos personer som väger under 50 kg så liten, att riskerna för biverkningar efter blodgivningen, såsom svindel, illamående eller avsvimning, ökar. Samma viktgräns nämns i de flesta internationella rekommendationer och den finns också i EU:s bloddirektiv, som alla medlemsländer ska följa. ​

Varför mäter Blodtjänst donatorernas hemoglobinnivå istället för deras järndepåer (t.ex. ferritin)?    

Det är sant att hemoglobin inte alltid ger en fullständig bild av blodgivarens järndepåer. Under de senaste åren har man i Europa fäst stor uppmärksamhet vid blodgivarnas järndepåer och forskningsrön från bl.a. Danmark och England har publicerats. Tiotusentals blodgivare har deltagit i studierna.

Blodgivarnas livskvalitet verkar inte vara beroende av ferritinvärdet. Livskvaliteten försämras inte och de skadliga effekterna av att donera blod ökar inte även om donatorn ger blod ofta. Livskvaliteten och de negativa effekterna verkar alltså inte påverkas av en lägre eller låg ferritinnivå.
Resultatet av de ovan nämnda omfattande studierna skiljer sig således något från vad man kunde förvänta sig utgående från tidigare forskning. Utgående från tidigare forskning har man antagit att en låg ferritinnivå skulle innebära en märkbart försvagad livskvalitet. Detta var dock inte fallet för blodgivarna.

Mätning av ferritinnivån är förknippad med flera osäkerhetsmoment och ger inte alltid en fullständig bild av individens järndepåer. Gränsen mellan normal järnnivå och järnbrist diskuteras exempelvis flitigt. Enligt internationella järnexperter krävs mer modern forskning om gränsvärden för järn.
I Finland har blodgivarnas järnnivåer och hälsa undersökts inom studien FinDonor 10 000. Insamlingen av prover har avslutats och publiceringen av resultaten av studien torde inledas i slutet av 2018.

Blodtjänst erbjuder järn för blodgivare som ingår i riskgruppen för järnbrist (samtliga personer som ger blod ofta och unga kvinnor). Dessutom har kvinnor och män olika minimitid mellan blodgivningar. Det är dock möjligt att vi i framtiden erbjuder mätning av ferritinnivån eller annan mätning av järnnivån för personer i riskgruppen för järnbrist. Innan vi tar i bruk en ny metod för mätning behöver vi mer information om metodens lämplighet för blodgivare.​

 

Varför slutar blodgivningstillfällena så tidigt på en del orter?    

På vissa orter speciellt i norra Finland slutar blodgivningstillfällena redan på eftermiddagen när arbetstiden för många inte är slut än. Med tanke på blodgivning är Finland geografiskt sett ett utmanande område, eftersom donerat blod är en färskvara som måste fraktas så snabbt som möjligt till Blodtjänst i Helsingfors för bearbetning.

På en del orter har man varit tvungen att lägga den mobila blodtjänstens tillfällen lite tidigare av logistikskäl. På våren 2017 ändrades frakten som tidigare skötts med flyg till marktransporter, vilket innebär att en buss nattetid fraktar blod från norra Finland till Helsingfors för vidare bearbetning. Av tidsskäl måste man alltså få iväg blodpåsar från långa avstånd redan på eftermiddagen.​

Är de nålar som används vid blodgivningen säkra?    

​Blodtjänst ansvarar för att blodgivningen är säker inte bara för patienten utan också för blodgivaren.  Skötarna på blodtjänst är yrkesutbildat folk inom hälsovården och de har fått inskolning i sitt arbete i Blodtjänst. De nålar och andra tillbehör som används vid blodprovstagning och bloduppsamling är alltid engångsvaror.

Blodprov tas från fingertoppen med säkerhetslansetter och från vener med säkerhetsnålar som fungerar endast en gång.

Vid blodgivning används ett blodpåseset som utvecklats för blodgivning. Setet innehåller en säkerhetsnål, provtagningspåse, bloduppsamlingspåse och en kombination av påsar som används vid tillverkningen.

Då bloduppsamlingen är färdig tas blodtagningsröret loss och nålen dras direkt ur ådern in i ett säkerhetsskydd, som låser sig och öppnar sig inte mer.

De använda nålarna förstörs omedelbart i lämpliga behållare.

 

Är det tryggt att ge blod?    

Blodtjänst är ansvarigt för att blodgivningen är trygg och säker för både blodgivaren och patienten. En frisk människa kan tryggt ge blod och det uppstår sällan några biverkningar. Via hälsodeklarationen och intervjun före blodgivningen försäkrar vi oss om att blodgivningen inte medför någon risk för blodgivaren. Ibland kan det förekomma tillfälliga symtom eller men efter en blodgivning; närmast illamående eller blåmärken. Alla blodgivare är försäkrade för men eller olyckor som orsakats av blodgivningen. Någon risk att bli smittad via blodgivningen finns inte, för nålar och annan rekvisita används aldrig mer än en gång.

För patienten som får blodet, är det viktigast att blodgivaren är frisk. Bara en liten del av alla sjukdomsalstrare kan testas, varför ett noggrant urval av blodgivarna är viktigt med tanke på patienternas säkerhet. De blodprov som tas i samband med blodgivningen, används för kontroll av blodgivarens hemoglobinvärde och för bestämning av blodgruppen samt för test av förekomsten av de viktigaste infektioner som sprids via blodet (HIV, hepatit A, B och C, syfilis). En eventuell, mycket färsk infektion hos blodgivaren, vilken ännu inte ger utslag i laboratorietesten, utgör en liten säkerhetsrisk för patienten. Med hjälp av olika långa blodgivningskarenser försöker vi minimera också denna risk. Preparatens mikrobsäkerhet kan dock inte vara helt fullständig.

Inga resultat