Sök Menu

Stamcellstransplantationen räddade Toddes liv

År 2010 fick Todde Friberg diagnosen leukemi. Efter långa sjukhusvistelser, olika behandlingar och tack vare en stamcellstransplantation, kan han idag leva ett mer normalt liv.

Todde Friberg är äldst av familjens tre barn och fyllde 10 år i augusti 2014. Sommaren 2010 stannade systrarna Tyra och Eril hemma med pappa Freddy, medan Todde tillsammans med mamma åkte på en semesterresa till Oslo. Under resan märkte Toddes mor, Nina Brännkär-Friberg de första tecknen på sjukdom hos sin son.

– Han hade på något vis varit frånvarande under hela sommaren och inte ens nu smakade maten. En dag spydde han, men han trodde själv att det berodde på för mycket lemonad, berättar Nina. Jag för min del trodde att det var fråga om vitaminbrist och jag ringde hem och förklarade att när vi kom hem borde det tas ett blodprov.

Med ambulans till sjukhus

Efter hemkomsten på fredagen ringde mamma till den lokala hälsocentralen, där man bad dem komma genast, så att veckoslutet inte skulle bli förstört av onödigt funderande. Familjen åkte in till stan, blodprovet togs och det togs till och med bilder av magen.

Toddes hemoglobinvärde var 43, det vill säga mycket lägre än normalt. Familjen kommenderades hem för att packa; man gav dem 45 minuter tid och bad samtidigt familjen bereda sig på en lång sjukhusvistelse. Todde sattes i dropp och mor och son åkte med ambulans till Tammerfors.

Benmärgsprovet som togs på måndagen, visade 83 procent cancerceller. Todde började, precis som också andra leukemipatienter, behandlas med starka cytostatika. Efter fyra veckor görs en ny utvärdering och patienterna delas då in i lågrisk-, mellanrisk- och högriskpatienter och får sedan behandling enligt det. Högriskpatienterna behöver ofta en stamcellstransplantation och så gick det också för Todde.

Pendlade mellan hemmet och sjukhuset

Sannolikheten för att någon inom familjen skulle vara lämplig som stamcellsdonator, var 25 procent. Det visade sig mycket riktigt, att ingen av familjemedlemmarna var lämplig och Todde sattes i kö för stamcellstransplantation.

– När man behandlas med mycket cytostatika, försämras den egna motståndskraften. Första gången var vi på sjukhuset i sju veckor, varefter vi fick åka hem. Toddes syskon kunde inte fortsätta på dagis på grund av infektionsrisken och ibland måste vi åka med ambulans till sjukhuset. Vi pendlade mellan hemmet och sjukhuset, berättar Nina.

Todde var mer på sjukhuset än hemma och föräldrarna turades om att vara med honom. De hade ju också två andra, små barn att ta hand om.

– På sjukhuset byggde vi upp gemensamma rutiner; vi åt alltid frukost och lunch tillsammans. Trots allt det svåra har Todde goda minnen från sjukhuset, berättar Freddy.

Todde fick stanna länge i transplantationskön och han hade till och med litet otur på vägen. Både den första och den andra transplantationen inhiberades, men det tredje försöket lyckades; den 31 mars 2011 genomfördes transplantationen slutligen.

Vi var hela tiden informerade om läget. Vi visste hela tiden vad som pågick och när stamcellstransplantationen äntligen gjordes, räckte den bara 45 minuter. Tio dagar senare visade blodproven att allt var i sin ordning. Efter en stamcellstransplantation stannar man kvar på sjukhuset i ytterligare minst 45 dagar, men Todde hade så bråttom hem, att han redan strax efter transplantationen började äta bacon och ägg, för att få tillbaka krafterna, säger Freddy skrattande.

Familjen fick åka hem efter 45 dygn. Men sen hamnade Todde tillbaka till sjukhuset för en månad. Han blev deppig och föräldrarna försökte pigga upp honom med att skaffa hem en kanin. Det visade sig vara god terapi för pojken.

Hela familjen isolerad

Efter transplantationen levde hela familjen i isolering på grund av infektionsrisken. Familjen sammansvetsades; de tillbringade mycket tid i hemmet och i skogen; de köpte färdigmat och åt den någonstans ute på någon vacker plats, ordnade kufiska fester och evenemang och sysslade med allt möjligt. Todde, som länge fått både hem- och sjukhusundervisning, återvände till skolan på hösten 2012.

– Toddes benmärg fungerar fortfarande inte som den ska. Han får en injektion med gammaglobulin var sjätte vecka och han måste äta både antibiotika och kalktabletter. Ändå har han varit en av de friskaste i klassen, säger Nina.

När man är tillsammans med den stojande familjen i den lilla lekparken i centrum av Jakobstad, är det svårt att förstå vad allt de har gått igenom och vilka krafter det behövts för att klara av det.

– Människor frågar ofta hur man klarar av sådant här. Till det finns det bara ett svar: Det finns inga alternativ. Det är som att bestiga berg; när man nått toppen måste man också ta sig ner därifrån. Man måste klara hela resan, vad som än möter en på vägen, sammanfattar Toddes pappa Freddy.

 

Publicerat 2015