Sök Menu

Stamcellsdonatorer började rekryteras på 1990-talet

Marja-Kaisa Auvinen jobbade som Benmärgsgivarregistrets (nu Stamcellsregistrets) läkare åren 1992 - 1996. Nu jobbar hon i Uppsala som överläkare i klinisk immunologi och blodtransfusionsmedicin, men de första åren med registret kommer hon bra ihåg.

 

“Jag kom till Blodtjänst som ung farmaciestuderande redan på 80-talet. Då jag ett par år senare fortsatte mina studier i medicin, sökte jag mig till nattjouren för att göra blodgruppsundersökningar och leveranser nattetid.  Ibland var vi tvungna att kalla in donatorer mitt i natten.

Då Benmärgsgivarregistret etablerades år 1992, fick jag en förfrågan om att leda det. Jag tog emot anbudet entusiastiskt. Vi började med laboratoriemetoder, datasystem och enligt vad jag kommer ihåg 40 givare.

Hela saken var ny för oss, eftersom enbart syskons stamceller överförts i Finland på den tiden. Då vävnadstypernas indelning utvecklades och blev DNA-baserad kunde vi söka en lämplig donator ur ett betydligt större urval.

Rekryteringen av donatorer gick bra från allra första början. Blodgivare var en naturlig och mottaglig målgrupp, och dessutom besökte vi garnisoner och läroanstalter för att presentera registret och överhuvudtaget verksamheten kring benmärgsdonationer. Saken fick även mycket publicitet.”

Målet överskreds

“Vårt mål var att få 10 000 donatorer till registret inom fem år, men vi nådde målet inom fyra år. Människor var mycket intresserade och ville verkligen hjälpa. Stamcellstransplantationer hade stor betydelse exempelvis vid behandling av barns leukemier och överlevnadsprocenten steg snabbt. Tunga cancerbehandlingar kräver alltid en stamcellstransplantation som stöd.

De första donationerna var spännande, eftersom vi inte hade någon rutin. I dag insamlas stamceller främst från blodomloppet, men på den tiden insamlades celler genom benmärgspunktion. Folk var rädda för förlamning, eftersom de trodde att cellerna samlas in från ryggmärgen då namnet låter lika. Detta missförstånd rättades till snabbt.

Jag kommer ihåg de första donatorerna som kom till Helsingfors. Vi var så spända att vi åkte till flygplatsen för att se att allt går som planerat. Jag tror visst att vi gav dem chokladaskar också. Registerdonatorernas stamcellsinsamling utfördes i Mejlans, och patienterna var intagna där eller på Barnkliniken.

Minnen från kurirjobb

“Registret skötte ända från början allt praktiskt från researrangemang till ersättning för förlorad förvärvsinkomst. Vi garanterade sjukhusen en donator på rätt plats i rätt tid.  Viktigt var även att sköta donatorernas försäkringar och att en oberoende läkare granskade donatorernas hälsotillstånd grundligt före donationen.

Ganska snabbt började vi också förmedla transplantat till utlandet och från utlandet kom transplantat till oss. Från utlandet hämtades transplantat alltid av en läkare. Dessa kurirjobb har jag många roliga minnen från. En gång tänkte jag inte hitta läkaren på samarbetssjukhuset. Vaktmästaren sökte febrilt “doctor Luidin” tills det uppdagades att han skrivit upp ordet “luuydin” (benmärg) från mina papper och inte läkarens namn.

Det internationella samarbetet var annars också intensivt. Då registret nyligen grundats hittades ett transplantat i Amerika, men vi hade inte än de ackrediteringar som amerikanerna krävde. Stockholm hade dem, så patienten flögs dit för att få transplantatet. Då registrets verksamhet körts i gång, flyttade jag till Sverige för att specialisera mig i klinisk immunologi och blodtransfusionsmedicin. I Finland fanns inte denna specialiseringsmöjlighet.

Överlag så kördes Benmärgsgivarregistret, nu Stamcellsregistret, väldigt smidigt igång. Stamcellsregistret blev snabbt en viktig del av Blodtjänsts verksamhet.”

 

Ursprunglig text: Minna Kalajoki / Media Focus
Foto: Matti Rajala

Publicerat 2018


 

Läs mer om Blodtjänsts 70-åriga historia här.