Sök Menu

Sjungande donator

Man blir alltid lite nervös av det, och en liten nålfobi hjälper heller inte saken. Trots det donerar sångerskan och skådespelerskan Mira Luoti blod alltid på nytt. För henne har blodgivningen blivit ett viktigt sätt att kunna hjälpa till, som går att göra smidigt till exempel på vägen till en radiointervju.

 

Mira Luoti, som är klädd i en fluffig rosa jacka och stora guldörhängen, skyndar sig in till restaurangens värme. Ute är det en av de kyliga dagarna under en tidig vår, men den lena purésoppan värmer. Vi träffas på en vegetarisk restaurang i Helsingfors centrum, som Mira ofta går till efter sin yogaklass.

Yoga ger Mira en chans att ibland stanna en stund mitt i den hektiska och stressande vardagen.

– Yoga hjälper mig att återhämta mig. Jag får tid för mig själv och samtidigt kan jag lyssna på min kropp, hur den mår.

Tiden för att ta det lugnt kommer lägligt för att Mira är inne i en hektisk arbetsperiod nu på våren. Hon har avslutat de intensiva inspelningarna av tv-serien "Vain elämää" och börjat arbeta med ett nytt soloalbum. Snart börjar repetitionerna av sommarteaterpjäsen "On kesäyö" samt spelningarna med bandet. Och hemma har hon dessutom barnen i 3-, 8- och 10-års ålder som väntar på henne.

Att även hjälpa andra och göra gott är, förutom att ta hand om sin egen välfärd, en del av musikerns vardag.

Mira har länge varit engagerad i verksamheten vid välgörenhetsorganisationen Barnklinikernas faddrar. Hennes fritidsintressen är att återvinna barnkläder bland sina vänner och göra välgörenhetsspelningar med sitt band - samt att regelbundet donera blod.

Läge för låg tröskel

Det var på en kulinarisk skola som Mira en gång i tiden kom i kontakt med blodgivning, då ett blodgivningstillfälle anordnades i skolans gym. Då märkte hon att blodgivningen är ett enkelt sätt att göra gott. Och det blev en vana. Mira upplever blodgivningen som en låg tröskel för att hjälpa andra.

Mira säger att hon donerar blod så regelbundet som hennes oregelbundna liv och schema tillåter. Blodtjänstbyrån i Sanomahuset i Helsingfors centrum ligger lagom precis på vägen hem. Där finns det även radiostudior, dit hon går ibland för att ge intervjuer.

– Varje gång när jag ska till Sanomahuset för arbetets skull så bestämmer jag att jag inte får gå därifrån utan att donera blod. Jag brukar inte boka tid, utan bara åker dit när jag känner för det. Ibland kan väntetiden vara upp till en halvtimme, men då kan man läsa tidningen eller göra en del arbete medan man väntar.

Mira berömmer personalen mångordigt vid Blodtjänst.

– Det har varit underbart att se hur väl Blodtjänst tar hand om oss donatorer. Allt har gjorts så enkelt och bekvämt som möjligt såväl före och efter donationen.

Efter blodgivningen brukar Mira ta det lugnt ett par dagar, och då skulle hon aldrig ens komma på tanken att gå till yoga. Hon vill ge kroppen tid att återhämta sig i lugn och ro för att kunna ge blod även i fortsättningen.

– Jag lägger ofta en påminnelse i kalendern om nästa besök. Tre månader verkar gå så fort.

Det går inte alltid att donera blod om hemoglobinnivån är för låg. En gång hände det till exempel, när Mira fick en särskild kallelse för att donera blod för att det behövdes blod i hennes blodgrupp.

– Jag gav mig iväg på en gång, när jag fick meddelandet. När jag sedan inte kunde donera hade jag lust att gråta.

Tuffa erfarenheter

Mira har själv sett på nära håll, hur stora betydelse givarblodet har. Hennes bror blev sjuk och dog i cancer för ett par år sedan. När Mira besökte sin bror på sjukhuset såg hon hur ofta blodpåsar byttes.

Sjukhuslivet blev bekant på ett tungt sätt även då, när familjens yngsta medlem Urho var tvungen att tillbringa långa perioder på barnkliniken på grund av en hjärtsjukdom.

Till följd av svåra upplevelser har Mira velat bli inblandad i kamratstödsarbetet. Hon har samarbetat bland andra med Cancerfonden.

– Det är terapeutiskt även för mig själv att möta mina egna rädslor och berätta vad jag har sett och upplevt. Trots att min egen bror dog i cancer, är det viktigt att komma ihåg att det också finns överlevnadsberättelser.

Under den första chockfasen och de veckor Mira spenderade med sin Urho-son på barnkliniken, fick hon stöd och uppmuntran från andra mödrar.

– Snart märkte jag att jag även själv pratade och hjälpte andra nödlidande mödrar. När något omtumlande sker i en människas liv, är vi alla mänskliga varelser och står på samma linje. Ingen annans erfarenhet är inte mer fruktansvärd eller mindre viktig än din egen.

Små stora handlingar

Även om Mira Luoti har länge varit i allmänhetens ögon, kan hon inte tänka på sig själv som någon egentlig förebild. För henne är det dock viktigt att uppmuntra andra att förverkliga sina drömmar och delta i hjälparbetet. Att ägna sin tid åt ett gott syfte får en på jätte bra humör. Mira har även uppmanat sina närstående och närmaste familjemedlemmar att ge blod.

– Grejen är ju inte att bara jag ska donera utan att andra ska göra det också. Allt består av små gärningar. Man kan aldrig veta om just den gången skulle bli någons räddning.

Mira upplever blodgivningen också som en sak att vara stolt över. När hon ser Blodtjänsts meddelanden på stan så vet hon att hon gör sin egen insats.

Barnen har ibland tittat undrande på den blodsipprande papperstussen på mammas arm och ställt frågor om vad mamma har råkat ut för.

– De följde också med till sjukhuset för att hälsa på min bror. När sköterskan kom för att byta blodpåsen, berättade jag att det var det som var anledningen till varför även jag ibland gick för att ge blod. Och att det var på det sätt som blodet används för att ges vidare till de som behöver det.


 


 

Mira Luoti:

Sångerska, skådespelerska

Blev känd som solist i rockbandet PMMP tillsammans med Paula Vesala

Har gjort solokarriär sedan år 2016

Uppträder även i musikaler och på sommarteater

Bor i Helsingfors med sina tre barn samt med sin make och hans två barn.


 


 


 

TEXT: Sini Sarvanne

BILD: Laura Oja


 

Publicerad i tidningen Hjälpens Värld 2/2018​