Sök Menu

Säkerheten betonades i blodtjänstverksamheten på 80-talet

Professor Jukka Koistinen har haft flera ledande positioner inom Blodtjänst under sin karriär. På 80-talet uppnåddes en hel del, men decenniet präglades även av oro för blodprodukternas säkerhet.

"Det tidiga 80-talet var en tid av optimism. Plasma framställdes i Stenhagen genom industriell produktion, och av den framställdes en mängd olika beredningar till exempel för att behandla hemofili. Dessutom framställdes albumin och gammaglobulinprodukter. Produktionen av plasma var man senare tvungen att överge då konkurrerande produkter utvecklades.

Även produkten interferon med virusantikroppar framställdes för forskningsändamål. Nästan hela produktionen såldes till Amerika och Blodtjänst var känd som en plats där nästan hela världens interferon framställdes. Detta hade stor betydelse för Blodtjänsts ekonomi och dollarintäkterna höll blodpåsens pris på en skälig nivå.

Lagringsmetoderna för blodprodukter utvecklades snabbt. I början av 80-talet flyttades trombocyter till patienten inom tre timmar från donationen och våra dejourer ringde om nätterna efter donatorer till Stenhagen. Då en ny plastkvalitet togs fram förlängdes hållbarheten till tre dagar, vilket var en stor lättnad.

I slutet av 70-talet tog Blodtjänsts nygrundade adb-avdelning fram det första automatiska informationsbehandlingssystemet som skulle användas för att behandla information om blodgivare och som blodproduktsregister.

Komponentterapi hade kommit för att stanna och helblod användes i praktiken inte längre. Terapin revolutionerade blodförsörjningen och innebar att patienten gavs bara den del av blodet som behövs. Således kan blodet nyttjas till fullo. Vi reste till sjukhus runt om i landet för att ge föreläsningar i ämnet, och sjukhusen lärde sig mycket av varandra."

Snabba åtgärder för att minimera riskerna

"Sen smällde det. Ute i världen började spridas nyheten om en dödlig sjukdom, som i början inte ens identifierades som en virussjukdom. Vi följde situationen på det internationella fältet noga. När testkit för hi-virus äntligen kom ut på marknaden, var de inte tillgängliga på grund av stor efterfrågan. Hösten 1984 fick vi slutligen 200 kit till Finland och riskgruppernas tester inleddes omedelbart med ett snabbt beslut.

Nästa höst började Blodtjänst hiv-testa donatorer och samtidigt inleddes gratistest på hälsocentraler. Dessa tester utfördes hos Blodtjänst till självkostnadspris. I Finland hann hiv lyckligtvis inte spridas så svårt som i en del andra länder. Sex HIV-positiva blodgivare hittades. Även det var naturligtvis för mycket, eftersom den dödliga sjukdomen smittades från fyra av dem. Till följd av snabbt agerande hade vi dock få smittofall, i internationellt perspektiv.

Dopning inom idrotten förekom på 80-talet i rubrikerna, särskilt uthållighetsidrottarnas blodtransfusioner för att förbättra prestationsförmågan. Blodtjänst vet ju inte hur blodet används på sjukhusen. Vi deklarerade att blodet om Blodtjänst levererar ska användas uteslutande för att vårda sjukdom på medicinsk grund. Det var eländigt att vissa förknippade bloddoping med Blodtjänst, fastän Blodtjänst inget hade att göra med bloddopingen.

Blodsäkerhet har alltid stått i centrum i Blodtjänsts verksamhet. Redan på 70-talet utredde vi gratis alla blodtransfusionsreaktioner som inträffat på sjukhusen. Vi informerade sjukhusen om resultaten aktivt och lärde oss av dem. Vi höll alltid föreläsning om vi blev inbjudna - och ibland även oinbjudna.”

Knowhow fördes ut i världen

"Blodtjänst har alltid utfört en hel del forskning och forskningsvänligheten var det som i tiderna lockade mig till Blodtjänst. Forskningen var mycket praktiskt inriktad och hade i de flesta fall anknytning till blodbranschens rutinmässiga verksamhet. Resultaten delades aktivt vid veckomöten. Utgående från dem samlade man till exempel donatorpaneler som bestod av personer med ovanliga blodgruppsegenskaper. Min doktorsavhandling år 1975 handlade om immunglobulin A-brist.

Det var en slump att jag halkade in i blodbranschen. Under studietiden sökte jag sommarjobb i Sverige, eftersom lönerna var bättre. Blodtjänsts dåvarande direktör Harri Nevanlinna hade hört talas om min anställning på S:t Eriks sjukhus blodcentral, och bad mig bli Blodtjänsts kontaktläkare i Uleåborg.  I Sverige gjordes saker lite annorlunda, och det var bra att utbyta erfarenheter.

Det nordiska samarbetet fungerade redan när jag sommarjobbade i Stockholm i slutet av 60-talet, då hela Sverige plötsligt blev utan O negativa blodenheter (nödblod som passar alla). Jag ringde Blodtjänst, som med en gång sände 40 påsar O negativt blod med eftermiddagsflyget. Blodtjänst hade redan då ett gott rykte som en smidig och pragmatisk enhet.

På 80-talet deltog Blodtjänst i många internationella utvecklingsprojekt bland annat i Somalien och Etiopien. Vi läkare och kemister var på plats ett par veckor, men vårdarna stannade kvar i tre månader. Vi förde ut vår kunskap och instruerade i hur blodtjänstverksamhet drivs.  Anställda i olika länder kom till Stenhagen för att hämta kunskap.

Särskilt Somalien var mycket engagerad i utvecklande av blodtjänstverksamhet och där fick jag vänner för livet. Senare deltog Blodtjänst i flera andra projekt ända i Fjärran Östern och Sydamerika.

Under decenniet hände mycket, men grunden till allt har alltid varit blodgivarnas genuina vilja att hjälpa. I Finland har vi fin anda inom blodgivningen, och folk tycker att det här är värdefullt. Detta känner man direkt när man talar med blodgivare. "

 

Ursprunglig text: Minna Kalajoki / Media Focus
Foto: Matti Rajala

Publicerat 2018

 

Läs mer om Blodtjänsts 70-åriga historia här.