Sök Menu

Okänd person gav ett nytt liv

När Ronja Brenner som 11-åring insjuknade i akut leukemi var det bara fråga om minuter när det gällde om hon skulle överleva eller inte. Den unga kvinnan, som vuxit upp på Åland, är för evigt tacksam mot stamcellsdonatorn som gjorde det möjligt att fortsätta leva i en vardag fylld av djur.


Ronja Brenner, 30, lever och andas djur. Tillsammans med sin sambo Andreas driver hon en husdjursgård ungefär en halvtimmes resa från Mariehamn. Boskapen utgörs till största delen av utegrisar, det vill säga söta lantrasgrisar som går ute året runt. På ägorna bor också hästar, kor och höns. En hund har Ronja förstås också, liksom hon alltid haft.

– Jag måste säga att det är tur att min stamcellsdonator inte var allergisk mot djur. Annars skulle mitt liv nog se helt annorlunda ut, skrattar Ronja.

Hon jobbar också med djur, som djurskötare på en klinik med den lokala veterinären som kollega.

– En normal vardag vaknar jag tidigt, matar djuren, släpper ut hönsen, rastar hunden och åker sedan till jobbet på veterinärkliniken inne i stan. Efter arbetsdagen fortsätter jobbet här på gården, så visst är det djur som gäller från morgon till kväll, konstaterar Ronja när hon beskriver sin vardag.

Förvärvsarbetar gör hon fyra dagar i veckan. I parets vardag ingår nu också arbetet med det nyinköpta huset som ligger på samma gård och som enligt planen bara skulle behöva ”en liten ytrenovering”. Riktigt så blev det inte.

– I praktiken har vi rivit bort allt förutom golvet i vardagsrummet. Vi hoppas kunna flytta in under vintern. Lyckligtvis får vi förstärkning av våra familjemedlemmar.

Energi har det unga paret alltså så det förslår. Annat var det däremot i början av år 2002, då vardagen för femteklassaren Ronja och hela hennes familj förändrades på ett ögonblick.

Smuts i blodet


I januari 2002 hade familjen varit på skidresa i Sverige och just återvänt hem. I ressällskapet ingick av en slump också en barnläkare från hemtrakterna. Men flickan hade kämpat så hårt att hon inte väckte oro ens hos ett proffs inom sjukvården. Ronja hade bara verkat lite tröttare än normalt under resan.

– Senare förundrade man sig över hur i all världen jag kunnat göra det jag gjorde i det tillstånd som jag var, berättar Ronja.

Dagarna efter resan orkade flickan inte längre vara i skolan tills skoldagen var slut utan kom hem mitt på dagen. Den hästtokiga tjejen fortsatte ändå kämpa. Kvällen innan Ronja fick sin diagnos försökte hon ännu klara av sin ridlektion – sittande på en av de mest bångstyriga hästarna.

– Jag kommer ihåg att den hästen inte hörde till dem som var lättast att hantera, men det gick vägen det också.

Följande morgon tog Ronjas mamma med henne till hälsocentralen. Blåmärken hade börjat dyka upp på olika ställen på kroppen. Det togs blodprover, och svaren på dem gjorde också vårdpersonalen förbryllad.

– De ringde oss och sa att vi borde komma in till sjukhuset i Mariehamn för att ta nya prover, för det var ”något fel” på provsvaren. Nå, en liten stund efter det ringde de igen och sa att det inte var något fel, utan jag måste snabbt iväg med nästa flyg till Åbo universitetscentralsjukhus.

Allt hände så snabbt att de nästan inte hann få tag på Ronjas pappa som jobbade utomhus. Då började paniken komma. Ronja och hennes familj hann med nöd och näppe först till sjukhuset i Mariehamn och sedan direkt vidare med reguljärflyg. En sjukskötare följde med på flyget.

– Ifall jag inte skulle klara mig. Och på Åbo flygplats väntade en ambulans bredvid planet, minns Ronja.

Diagnosen fastställdes snabbt vid ÅUCS – Ronja hade akut lymfatisk leukemi (ALL), d.v.s. den vanligaste typen av blodcancer hos barn. Elakartade celler tar snabbt över utrymmet i benmärgen hos patienter med ALL, och då hindras de vanliga blodkropparna från att bildas som de ska. 
Sjukdomen är aggressiv och framskrider snabbt, och därför måste behandlingen inledas omedelbart. Den bygger på att man försöker bota sjukdomen med upprepade kurer av cytostatika i olika kombinationer och i höga doser.

– Som elvaåring blev jag kanske inte chockad på samma sätt som de vuxna omkring mig, särskilt då allt hände så blixtsnabbt. Senare kom ändå tankar som att ”ska jag dö nu eller vad är det riktigt som händer”. Men när de förklarade för mig vilken typ av cancer det var fråga om tänkte jag helt enkelt så här: Mitt blod har blivit smutsigt och nu tvättar man det med hjälp av mediciner.

Början på ett nytt liv


Behandlingarna sattes in genast, och snart stod det klart att Ronja skulle behöva en stamcellstransplantation för att man skulle få bästa möjliga behandlingsresultat. Lillebror var inte lämplig som donator och därmed behövde man hitta en okänd donator i registret. När behandlingarna hade pågått i ungefär ett halvår hittade man en lämplig, manlig donator i Sverige.

– Det är allt jag vet om honom. Dessutom har jag dragit vissa slutsatser om vilka smaker han gillar och om hans hårfärg, eftersom mitt hår blev mörkare efter transplantationen och jag började tycka om champinjoner, som tidigare äcklade mig! säger Ronja med ett leende.

Ronja hade alltså tur – en lämplig donator hittades och hon började snabbt må bättre efter transplantationen. För att undvika infektioner måste både Ronja och hennes bror gå i hemskola ännu en tid efter att behandlingarna avslutats, men det var ingen stor grej. Snart blev det igen dags för de första ridturerna.

– Jag har blivit besparad från större komplikationer, men jag går fortfarande på kontroller en gång om året. Det är alltid en lite spännande dag, men allt har lyckligtvis varit bra hittills.

Coronapandemin med sin isolering har inte väckt gamla minnen till liv.

– Nej, bara på det sättet att jag måste vara extra noggrann så att jag inte smittas med coronaviruset. Vid den senaste årskontrollen upptäckte man att jag har den inflammatoriska sjukdomen sarkoidos i lungorna, och därför hör jag till riskgruppen.

När det gäller den närmaste framtiden väntar Ronja på att det nya hemmet ska bli färdigt så att de kan flytta in.

– Det blev verkligen ett lite större byggprojekt det här, skrattar Ronja.

Livet är gott när man får syssla med det man njuter mest av – lurviga vänner av alla sorter från morgonen till sena kvällen, och så lite spikande däremellan.

Ursprunglig text: Iira Hartikainen
Foton: Juuso Noronkoski



Intervjun har först publicerats i Celler Räddar Liv -tidningen 2021.