Sök Menu

Livräddare med stort L

”Det är ju läkarna och sköterskorna som gör jobbet; jag ligger ju bara.” Gabriel verkar uppriktig när han ser en rakt i ögonen. Så här från en utomståendes synpunkt sett ligger han minsann inte bara, även om han ligger i en sjukhussäng. Han räddar för tillfället en okänd patients liv.


 

Officerselev Gabriel Herrera läste om möjligheten att ansluta sig till Stamcellsregistret medan han gav blod på garnisonen. Han behövde inte någon lång betänketid för sitt beslut, för tankarna gick till en nära vän, som i 16 års ålder insjuknade i leukemi.

– Fast jag tror nog att jag hade anslutit mig också utan honom, för donation av stamceller verkade vara ett så enkelt och konkret sätt att hjälpa, förklarar Gabriel sitt beslut.

Efter anslutningen hann mannen ge blod ett tjugotal gånger och han glömde nästan bort att han fanns i registret. När man från Stamcellsregistret nästan tio år senare tog kontakt och bad honom komma på fortsatta undersökningar för närmare bestämning av hans vävnadstyp, var den nu 32 årige Gabriels första reaktion: Jag? Verkligen?

Jo då; verkligen jag!

– Jag undrade om jag verkligen kunde vara lämplig givare för någon patient, när mina gener kanske inte är den allra vanligaste typen, relaterar Gabriel telefonsamtalet: – Ja, alltså, är ni helt säkra på att ni ringt rätt person?

Vid de fortsatta undersökningarna visade det sig, att Gabriels vävnadstyp var exakt rätt för den aktuella patienten. Sonen till en finsk mor och chilensk far kan rädda livet på en cancersjuk patient genom att donera stamceller. Gabriel tvekade inte ett ögonblick.

– Jag visste genast att jag ville hjälpa. Jag blev glad när jag fick veta att jag var den rätta kombinationen för någon patient i världen. Mors första fråga var: "Hjälp! Gör det inte ont?", men redan efter en minut förklarade hon att hon var verkligt stolt över att ha ett barn som vill hjälpa sin nästa.

Den blivande stamcellsdonatorn började ta reda på vad det egentligen var fråga om. När han i tiden anslöt sig till registret, gav man för det mesta stamceller från benmärgen. Gabriel blev överraskad, då han fick veta att över 70 procent av stamcellsdonationerna idag görs från blodomloppet.

– Jag hade utan vidare också gett från benmärgen, men det var ju roligt att det fanns ett annat alternativ. En del av mina vänner har inte vågat ansluta sig till registret då de har varit oroliga för nedsövningen och donationen från benmärgen. Människorna tycks inte veta om det här andra sättet, funderar Gabriel.

Innan Gabriel slutligen utsågs till donator, genomgick han en flera timmar lång hälsokontroll med olika tester och ekg. Avsikten var att försäkra sig om att donationen var säker både för honom själv och för patienten.

– Undrar om ens astronauterna går igenom en så där noggrann kontroll, säger Gabriel skrattande.

Han medger, att han under hela processen var mest spänd på vad hälsokontrollen skulle avslöja. Tänk om den malaria jag hade som barn, eller någonting annat skulle göra mig olämplig som donator? Han har trots allt på grund av pappans arbete bott bland annat i Bangladesh, Nicaragua, Indien och Kenya och semestrat på många andra håll i världen.

Nyfiken på donationen

Inför donationen har Gabriel under några dagar besökt Mejlans sjukhus för att få injektioner med tillväxtfaktor som ska öka mängden stamceller i blodomloppet.

– Man varnade mig för att injektionerna kan orsaka influensaliknande symtom, så jag fick inte skrämselhicka när jag fick lite lätt feber och värk, berättar Gabriel.

Nu ligger mannen på Mejlans sjukhus avdelning K10. På andra sidan väggen finns allvarligt sjuka cancerpatienter; kanske någon av dem väntar på ett transplantat av just Gabriel? Frågan om vem som får hans stamcellstransplantat får Gabriel dock aldrig svar på. Transplantatet kan också gå till en utländsk patient.

Sjukskötaren finns på plats under hela den fem timmar långa donationsprocessen och följer med att allt går som det ska. Ibland småpratar man om allt möjligt. En stamcellsdonation avviker från en vanlig blodgivning genom att den ibland rätt ljudliga aferesapparaten genast skiljer cellerna från blodet. Apparaten samlar in Gabriels friska stamceller ur blodomloppet och återför de andra blodkomponenterna till blodomloppet. Tack vare tillväxtfaktorn innehåller donatorns blod mer stamceller än normalt och överskottet kan tryggt avlägsnas.

Gabriel erkänner inte att han skulle ha varit nervös inför donationen; snarare nyfiken och förväntansfull.

– Nu känns det igen riktigt bra. Inga problem, säger han småleende där han ligger under täcket.

Donatorn ligger under donationen under täcke och han får till och med en värmeflaska invid sig om det behövs; det långvariga stillaliggandet kan ge frossbrytningar.

– Dom sköter väl om mig!

Ett livräddande elixir

Den orangefärgade vätskan rinner i sakta mak via en slang till påsen; en portion stamceller som ska rädda en annan människas liv. När transplantatet har samlats in, transporteras det till en leukemipatient, eller en patient som lider av aplastisk anemi. Ofta är stamcellstransplantationen patientens sista chans att tillfriskna, då alla andra metoder har prövats.

Gabriel säger sig vara beredd att donera en gång till, om han blir kallad. Han kommer också att försöka sporra vännerna att ansluta sig till registret.

– Jag är så glad att jag så här enkelt kan hjälpa någon. Med tanke på vilken betydelse det här har, är det ett otroligt enkelt sätt att hjälpa.

I morgon tar vardagen åter vid för livräddaren. Någon sjukledighet behövs inte efter donationen. På fritiden sysslar Gabriel bland annat med väggklättring, gitarrspel, apparatdykning och schackspel. Han reser alltid då han har möjlighet. Nästa sommar står en resa till Prag i sällskap med kompisarna i tur och på vintern har han tänkt flyga till Peru för att hälsa på pappa. Hemma väntar sambon och hunden, som är i gemensam vård hos systern och mamman, på magistern i samhällsvetenskap.

– Man hålls i trim när man lever ett flackande liv, säger Gabriel med ett skratt.

Kanske han också menar sig själv.

 

Text: Anne Lind

Foto: Jari Härkönen


 

Publicerat 2015