Sök Menu

Lasse, offer för knivhuggning: “Jag betalar skuld”

“Jag minns knivens hugg, och hur det inte alls tog ont. Smärtan kom först senare.” För tjugo år sedan, två dagar innan midsommaren, fick Lasse Vaajanen en 15-centimeter lång kniv i sidan. Utan hjälpen av tiotals blodgivare och skickliga kirurger skulle han ha stått inför en säker död.

Under midsommaren 1991 firade tjugo-åriga Lasse Vaajanen sin kompis nyfödda barn samt sig egen inflyttningsfest i Östra Helsingfors. I den gemensamma festen deltog en stor grupp unga män. Vid slutet av kvällen gick de till baren.

Motorcykelhobby förenade männen. Lasses armékompis hade utan lov tagit en motorcykel från motorcykelgaraget, och på grund av meningsskiljaktigheterna som det orsakade uppstod ett slagsmål. Som följd kastade dörrvakterna ut Lasses kompis ur baren, och resten av sällskapet fortsatte kvällen.

När ljussignalen kom och Lasse gick ut på gatan körde en bekant taxichaufför förbi.

- Chauffören sade att hej Lasse, vänta där, jag kommer just och hämtar dig. Jag vände mig om, och på samma gång såg jag hur kompisen som blev utkastad ur baren tog några meters fart och med kraft högg en 15-centimeter lång kniv i min sida, berättar Lasse.

Lasse gick i chock. Han kände ingen smärta alls, fastän kniven sjönk djupt.

Han minns att han försökte ta sig tillbaks till restaurangen, men att han kollapsade på trappan. Det tog länge innan restaurangens anställda förstod att kalla på hjälp. Som tur rättade en förbipasserande till Lasses ställning, eftersom han var i risk för kvävning.

Bra kondition räddade

Lasse vaknade upp på intensivvårdsavdelningen på Mejlans sjukhus efter ett massivt operationsingrepp. Knivhugget hade skadat inre organ och träffat nära hjärtats aorta.

- Jag fick höra att jag hade varit så nära döden som en människa kan vara.

Under den sex timmar långa operationen pumpades litervis med blod genom Lasses ljumskar, enligt läkaren tre gånger så mycket som normalt finns i människans kropp. Det faktum att Lasse var ung och i bra kondition räddade troligtvis honom.

Lasse spenderade ett par veckor på sjukhuset, men det verkliga tillfrisknandet tog flera månader. Komplikationer lyckades man inte undvika, eftersom konvalescenten hamnade på operationsbordet igen på grund av diafragmabråck.

Stöd från vänner hjälpte framåt.

-På sjukhuset besökte väldigt många vänner och familj. Emellanåt var där cirka tjugo killar, med vilka vi redde ut situationen. Knivhuggaren blev fast och fick två och ett halvt års fängelsedom.

Så småningom, efter knivhuggningen, återgick Lasses liv till det normala. Mannens mage blir ändå aldrig som förut, och han kan inte lägre äta till exempel kola, apelsin eller benig fisk. Matbitar som fastar i tarmens fästen har under året tagit mannen till sjukhuset flera gånger.

- Magen öppnas inte igen, men vi försöker lindra smärtan när sådana situationer uppstår.

Blodgivning är ett privilegium

Vanan att ge blod har blivit bestående i Lasses liv.

- Jag har en skuld. Det faktum att jag överlevde tack vare hundratals blodgivare, är något man betalar tillbaks under hela sitt liv. Jag går med två månaders mellanrum och ger blod, och jag lockar även andra med. Jag har en vän med en ganska ovanlig blodgrupp. Vi går ibland tillsammans. Och alltid om någon råkar sitta i min skjuts när jag är på väg att ge blod, hamnar de med.

Lasse hade gett blod redan innan knivhuggningen, och tror att han skulle ge även utan den tragiska händelsen.

- Båda mina föräldrar har varit i behov av blod. Även från det perspektivet har jag sett hur stor betydelse blodgivning har. Jag upplever det inte som en skyldighet, utan som ett privilegium.

Nu, som 50-åring, har Lasse en 16-årig dotter som just har flyttat till en annan ort för att gå gymnasium, en maka och ett eget transportföretag.
Lasse sportar mångsidigt. Han njuter av företagarens frihet - spelar golf och ishockey. Golf är en livsstil för Lasse, och det har även hämtat en alldeles ny gemenskap till hans liv. Konditionen hålls i skick när man går runt planen flera gånger i veckan, många timmar per gång.

- På min golfklubb finns det en 78-årig golfare, som slår tvåhundrameters öppningsslag. Där har man något att sträva efter.


TEXT: Sini Sarvanne
BILDER: Laura Oja

 

Publicerad 9/2018