Sök Menu

Jesse behöver blod varje månad

Berättelsen om Jesse är ett praktexempel på vilken betydelse blodgivningen har. Han föddes för tidigt, men som av ett under överlevde han. Han är småvuxen och han lider av brosk-hårhypoplasi, som medför svår anemi. Därför har han i stort sett under hela sitt liv fått blodtankningar; i början med två veckors intervall, senare med en månads intervall.


 Den nu femtonårige Jesse har nyss kommit cyklande hem från Riihenmäki skola i Mäntsälä. Han går i nian. Snart kommer emellertid cykeln att ge plats för ett något kraftigare åkdon, men först ska mopedkortet klaras av. En specialbyggd fyrhjuling är redan beställd.

Efter skolan blir det playstation med kompisen. Ett fartfyllt NHL-spel visas på skärmen. I somras gick Jesse i skriftskola och blev konfirmerad.

– Mest tycker jag om ishockey, fast jag själv inte spelar. Fotboll och innebandy har jag dock spelat i de lokala klubbarna. På vintern gillar jag snowboard, berättar Jesse.

När det gäller ishockey, är Jesses favoritlag Helsingfors IFK och säsongskortet är i flitigt bruk. Att gå på matcher är Jesses och hans pappas, Tommi Spännäris gemensamma hobby. På väggen hänger HIFK:s spelskjorta med alla spelares autografer.

Fotboll har familjens hund Hugo också helt klart fått lära sig, för man tar inte bollen av Hugo så där bara. Också Jesse sköter om Huga, som är "riktigt fin – så länge han inte snarkar".

I Jesses två nyfamiljer finns totalt fyra yngre syskon och två hundar. Föräldrarna bor nära varandra och det turvisa boendet hos dem löper på rutin. Skolan går också som för vilken annan jämnårig som helst, även om läxläsningen kanske inte hör till det roligaste.

– Trots livets alla törnar fattar Jesse snabbt. Han var ju till och med utan syre i femton minuter vid förlossningen. Om han bara brydde sig litet mer om att plugga, kunde han ha ett hur bra medeltal som helst, säger Tommi med ett något ironisk leende.

Efter grundskolan skulle Jesse vilja börja studera till närvårdare vid yrkesskolan. Många av hans kompisar har funderat på samma sak.

– Som närvårdare har man många alternativ. Jag är intresserad av att jobba med barn och unga, förklarar Jesse.

Återhämtar sig från en hjärninfarkt

När man pratar med Jesse, är det svårt att förstå, att han i december 2014 drabbades av en hjärninfarkt. En helt vanlig fredagskväll sjönk Jessi ihop på golvet i sin mammas, Heidi Pekkalas badrum. Lyckligtvis fans det vuxna i närheten och ambulansen alarmerades genast.

– Han hade inga för infarkter typiska symtom och det var först när huvudet röntgades som man upptäckte blödningen i hjärnan. Läkarna förberedde oss på att när Jesse vaknar, måste han kanske lära sig allt på nytt från grunden, berättar Tommi.

– Mirakulöst nog fick Jesse inga bestående men av den allvarliga skadan. Han återvände som om ingenting hänt till skolan, efter att en tid ha gått i anpassad skola.

– Vi anade det redan på Barnkliniken. När vi kom till uppvakningsavdelningen på intensiven och gossen slog upp ögonen, undrade han genast: "Vad i h..vete gör jag här?" Han var således i skick, säger Tommi med ett skratt.

Orsaken till infarkten klarnade aldrig och troligtvis var den ett resultat av flera olika faktorer. Strax efter infarkten återgick man också till rutinen med blodtankningar.

– Tankningarna har redan blivit en sådan rutin, att jag knappt ens tänker på det. Jag åker med mamma eller pappa till Helsingfors och tillbringar en dag på Barnkliniken. Visst kvicknar jag till efter det. Samtidigt brukar vi gå på stan, eller ut och äta nånstans, säger Jesse.

– Blodtankningarna finns antecknade i kalendern för en lång tid framåt. När nästa tankning närmar sig, märker man på gossen att han blir smått irriterad och litet tröttare. Hans kropp producerar nog röda blodkroppar, men av fel slag, säger Tommi.

En lämplig vårdform för Jesse kunde vara en stamcellstransplantation. Det är dock inte bråttom med det, utan Jesse får själv, när han blir vuxen, besluta om när han vill gå igenom den rätt tunga behandlingen. Åtminstone fram till dess behöver han regelbundet en gång i månaden blod som blodgivarna gett.

Blodet är livsviktigt för Jesse

Hittills har Jesse ungefär 400 gånger fått blod som donerats av blodgivare. Många av dem som får blod, behöver kontinuerligt blodprodukter för att kunna leva. Långt ifrån alla som får blod, behöver det således på grund av en olycka eller efter en operation, eller för behandling av en akut sjukdom.

– Utan blodgivarna skulle gossen inte vara här. Jesses berättelse väcker naturligtvis uppmärksamhet, men det finns många andra som behöver blod, understryker Tommi.

Jesse och Tommi uppmanar alla som tänkt på saken att ge blod.

– Man vet aldrig när man själv, eller någon närstående behöver blod. Det lilla besväret är i själva verket en stor gärning, när man tänker på att man via en enda blodgivning kan hjälpa upp till tre olika patienter.

 

Text: Minna Kalajoki / Mediafocus

Foto: Jari Härkönen

Publicerat 2015