Sök Menu

Henry Liukko-Sipi: Himmel och Helvete

För nästan fyra år sedan jag satt med min 1,5 år gamla dotter Laina och min fru Kirsti på Barnkliniken med tyngre hjärta än någonsin tidigare, utan hopp om en bättre framtid.

Laina hade just fått en JMML-leukemidiagnos och vi började som familj förbereda oss på Lainas första stamcellstransplantation, som gjordes med en amerikansk donators stamceller i juli 2016.

Fem månader på sjukhus och en blodig kamp. Detta var dock inte allt för Laina och oss. Det skulle fortsätta. Tyvärr. Det värsta möjliga inträffade och leukemin kom tillbaka.

En ny stamcellsdonator hittades igen i Stamcellsregistret sommaren 2017. Denna gång från Tyskland. Denna okända donator gav Laina och hela vår familj den största gåvan vi kunde föreställa oss. Ett hopp om liv och åtminstone en liten möjlighet att bli bättre. Leva. Vår tacksamhet hade inga gränser.

Under den andra stamcellstransplantationen skrev jag en blogg med namnet ”Elämä on Laina” på en webbplats kallad Taivas & Helvetti. I bloggen beskrev jag vår familjs situation för både bekanta och okända. Bloggen lästes av över 10 000 personer. Responsen var enorm och tack vare bloggen kunde vi med hjälp av en insamling med samma namn samla in flera tiotusentals euro till cancersjuka barn och deras närstående. De som har det allra svårast.

Glädjande nog blev läsarna även intresserade av Stamcellsregistret och att bli donator och jag fick ofta höra om läsare i olika delar av landet som inspirerats av bloggen och blivit donatorer. Bloggen och det faktum att vi var öppna med vår historia gav önskat resultat. Till alla som berättat för mig att de blivit donatorer har jag sagt att de möjligtvis kommer att rädda en annan människas liv; kan det finnas någonting mer värdefullt?
Under de långa vistelserna på sjukhus vid Lainas sida märkte jag även konkret att blod är lika viktigt för leukemipatienter som vatten för friska personer. Blod behövs hela tiden för att livet ska fortsätta. Under våra 300 dygn på sjukhus böt man ut blodpåsarna i snabb takt och idag önskar jag att jag kunde krama om och rikligt belöna alla som donerat blod. Utöver Stamcellsregistret är detta ett verkligt betydelsefullt arbete som konkret räddar liv. Tack till er alla. Jag uppskattar och respekterar ert ovillkorliga arbete mer än ni någonsin kan föreställa er.
Nu finns det ett stort behov av stamcellsdonationer av unga män. Jag vädjar nu till alla unga män som läser den här artikeln och ännu inte är donatorer.

Visst vågar du? Gör en god gärning som kan rädda liv.  Handlingar ger resultat!

Perkele! Let’s do it!

Kolumnen har först publicerats i Celler Räddar Liv -tidningen 2020.