Sök Menu

Henkkas blodgivarkarriär började på olycksdagen

Henkka, 32, är ett levande bevis på att en blodgivare när som helst kan bli en patient som behöver blodprodukter själv. Efter en knäoperation rasade Henkkas hemoglobin på ett ögonblick så mycket som hundra enheter och han skulle inte ha blivit bättre utan hjälp från andra blodgivare.

“Första gången jag gav blod råkade vara fredagen den 13 februari 2004. Jag hade funderat på att ge blod ända sedan hösten innan, när jag fyllde 18 år. Jag hade inga tidigare erfarenheter av blodgivning, ingen nära släkting till mig hade till exempel någonsin gett blod. Min dåvarande flickväns mamma var egentligen min förebild, hon var nämligen redan då en erfaren blodgivare. Ju mer jag funderade på saken, desto starkare blev tanken ‘varför skulle inte också jag ge blod?’. I synnerhet som mitt hemoglobin har varit bra ända sedan barndomen.

Den allra första gången lyckades jag med lock och pock övertala min mamma att följa med, så vi var två som skulle ge blod första gången där på blodtjänstbyrån i Uleåborg - och den äldre av oss var absolut mer nervös. Det jag minns från den första gången var datumet i bordskalendern vid anmälningen och hur jag peppade min mamma från min egen brits. Undrar om jag ens åt blodgivarbullen, eftersom jag inte minns den? Som barn måste det flera gånger tas blodprov på mig av många olika anledningar och naturligtvis var jag då också själv rädd för nålsticket. Min mamma och jag räknade alltid mängden tuber och jag minns att det en gång togs sex tuber blod, vilket var rekord då. Kanske den stora mängden stick härdade mig och att räkna tuber blev till en vana som ledde till regelbunden blodgivning. Vem vet?

Jag har fortsatt ge blod regelbundet också efter att jag flyttade söderut, fastän jag inte längre har mitt vanliga blodgivarsällskap. Då och då har någon av mina kompisar följt med mig, för vissa av dem har det varit deras första blodgivning. Hälsningar till dem alla - ni får mer än gärna hänga med igen! Men för det mesta har blodgivningen varit bara min egen kära hobby. Andra skriver in datum för nästa maraton eller utlandsresa i kalendern, jag antecknar nästa blodgivningsdag. Min vänstra arm har bra ådror, så den har blivit till min blodgivararm med 44 blodgivningar, om jag räknar rätt. Några gånger har det högra armvecket fått vikariera för det vänstra. De längsta avbrotten i min blodgivning har varit ofrivilliga, jag tvingats till dem bland annat på grund av knäoperationer.

Vitare än ett lakan

Det var min tredje och senaste knäoperation 2009 som förvandlade mig från blodgivare till blodmottagare. Kort efter att jag kommit hem från sjukhuset uppstod det komplikationer och jag måste åka in igen mitt i natten, och det övervägdes till och med en ny operation. Jag mådde dåligt dels på grund av den bultande smärtan och dels för att mitt hemoglobinvärde hade rasat. Tidigare hade hb-värdet varit 170-190, men hade fallit till 77 på grund av inre blödning i knäet. Det var alltså ett fall på över hundra. På bilder tagna av mig på sjukhuset är jag sannerligen vitare än lakanet.

Den här sanna historien har ett lyckligt slut: knäet behövde inte opereras på nytt och återställdes så att det blev bättre än det någonsin varit före den hösten. Mitt blodvärde korrigerades med dropp där jag fick två påsar röda blodkroppar och intravenös antibiotika. När de röda blodkropparna kom ut i min blodcirkulation började jag må avsevärt bättre och höll inte längre på att svimma varje gång jag satte mig upp i sängen. Det här gav mig en personlig erfarenhet av vilken förunderlig sak blod och blodgivning är. Och hur jag själv till följd av en till synes enkel operation kan bli liggande och vänta på att blodet som kommit till avdelningen med rörpost ska värmas upp till rätt temperatur för dropp.

Jag tänker också i framtiden ge blod ofta, ifall det inte dyker upp något som hindrar det. Om allt går enligt planerna ger jag blod för 50:e gången i höst, då det också är 15 år sedan jag blev myndig. Med god tur når jag upp till 100 blodgivningsgånger innan jag fyller 50 år. Jag har också gått med i Stamcellsregistret och om det en vacker dag droppar in en kallelse till att donera stamceller, är jag redo. Det finns förmodligen inga andra sätt att hjälpa sina medmänniskor genom att bara ligga på en brits och mumsa i sig bulle. Om somrarna kan man dessutom få glass. Lätt som en plätt!”

Henkka - blodgivare och blodmottagare
 
Text och bilder: Henri Lehtonen / privat album