Sök Menu

Essi fick en stamcellstransplantation vid fyra års ålder

Essi Mustaniemi, 23 år, firar jubileum nästa år. Då har hon varit frisk i 20 år. Leukemin som hon insjuknade i som liten har inte lämnat allvarliga sena verkningar, och den unga kvinnan påbörjar som bäst sin arbetskarriär inom vårdbranschen.

- Jag har splittrade minnesbilder av sjukdomstiden, men tack och lov förstår ett litet barn inte vad det handlar om. Jag levde i en barnavärld och hade alltid med mig olika typer av rekvisita och kostymer på sjukhuset. Trots sjukdomen var jag ett mycket aktivt barn, berättar Essi närmare 20 år senare på ett kafé vid åstranden i Åbo.

Essi utexamineras snart till munhygienist och har redan fått en fast anställning i sin födelsestad Björneborg. Cancern som hon hade tidigare gör sig påmind endast genom uppföljningsbesök som ordnats via studenthälsovården.

- Till följd av strålbehandlingarna har jag nedsatt sköldkörtelfunktion och mitt hälsotillstånd följs också i övrigt upp noggrannare än normalt. Allt har dock gått bra så länge att jag inte känner mig nervös inför dessa besök, utan de går närmast på rutin, berättar Essi.

 

Okänd livräddare

Essi hade precis fyllt ett år då hon fick diagnosen aggressiv akut myelonisk leukemi (AML). Intensiva cytostatikabehandlingar påbörjades med detsamma och länge efter det verkade det som om sjukdomen hade besegrats. När hon var fyra år gammal visade ett blodprov dock att hon drabbats av ett återfall. Det blev genast uppenbart att den enda möjligheten att bli helt frisk var att få en stamcellstransplantation från ett syskon eller en okänd donator.

Essis egen storebror hade inte samma vävnadstyp, och därför började man leta efter en lämplig donator från det globala stamcellsregistret. Ett par lämpliga kandidater påträffades, och en av dem gav Essi celler som följt henne genom barndomen och tonåren ända fram till vuxendomen.

- Jag vet ingenting om donatorns ursprung, inte ens dennes kön. På sätt och vis skulle det vara roligt att ta reda på, visst har jag ibland funderat på hurdan människa det är fråga om. Däremot har jag träffat den läkare som valde ut donatorn och som också spelade en avgörande roll, berättar Essi.

Trots att stamcellstransplantationen lyckades fint stod Essi inför nya motgångar. När Essi kom hem från sjukhuset började elakartade knölar dyka upp på hennes hals. På grund av dem genomgick hon ännu strålbehandlingar och den sista ärrvävnadsknölen togs bort vid en krävande operation nära halsartären.

 

"Jag har inte gått miste om något"

Lyckligtvis gick operationen bra och sedan dess har Essi varit frisk.

Essi önskar krafter till de föräldrar som har ett barn som drabbats av cancer – de kommer särskilt att behöva det.

 

- Jag har vissa minnesbilder av den tiden, men en stor del har jag fått höra efteråt. Jag upplever inte heller att jag har gått miste om något, jämfört med om jag skulle ha insjuknat till exempel i skolåldern eller under studietiden. Om det alls är till någon tröst så upplever barnet sjukdomen antagligen mindre tung än föräldrarna, som följer med bredvid och är förståeligt nog mycket oroliga över hur barnet ska klara sig.

Då Essi funderade på sitt framtida yrkesval kändes det naturligt att söka sig till hälsovårdsbranschen.

- Det beror nog på att jag själv fått så utmärkt vård att jag vill ge tillbaka av det goda jag fått.

Snart styr Essi flyttlasset från studiestaden Åbo till Björneborg där en arbetsplats inom den egna branschen redan väntar på henne. Där väntar också Essis första egna bostad, hennes familj och egen hund.

- Framtidsplanerna börjar så småningom ta form, summerar Essi tacksamt.