Sök Menu

Blodgivare sedan 40-talet

Långvariga blodgivaren Salme Pohjola gav sin mamma blod från åder till åder redan innan Finlands Röda Kors Blodtjänst grundades år 1948.


 “Jag var fjorton år och hade nyss börjat samskolan, hösten 1943 eller 1944 måste det ha varit. Då jag var krigsbarn lärde jag mig svenska, och mamma ville ha kvar språkkunskapen. Vi var väldigt fattiga, men på något sätt fick mamma mig till läroverket, och dessutom direkt till andra klassen.

En dag kom jag promenerande från skolan i Orivesi och fortsatte uppför Kiikanmäki mot sjukhuset för att hälsa på mamma. Jag höll på att klättra uppför trapporna till andra våningen då jag hörde två män diskutera uppe i trappan. Ena sade ungefär så här: “Vi försöker ta ur flickan, kanske hennes blod duger.”

Jag förstod inte att de menade mig, men så blev det att de förde mig till operationssalen. Mamma var i ena sängen och jag bredvid, och mellan oss hade vi en blodslang. Jag var egentligen inte rädd i den situationen, då mamma låg för döden.

Det kändes inget speciellt och efteråt sade de att jag kan gå. Jag tror att jag snubblade i trappan lite och tog stöd av räcket. Först då kom de på att borde de ge flickan något att äta. Krigstiden var som svårast just då, allt var på kort. Inget annat blod hade passat min mamma, men efter detta började hon återhämta sig från sin svåra anemi. Hon levde sedan till 70 års ålder.

Ett födelsedagskort var slutet på donationskarriären

Efter det där gav jag inte blod på länge, jag var ju minderårig. Men kanske tändes en gnista, eftersom jag år 1949 skulle ge blod med en studiekamrat i Helsingfors. Jag kommer ihåg då vi flickor från landet försökte ta oss till Tölö till FRK:s sjukhus. Jag studerade samhällsvetenskap på kommunförvaltningslinjen; en ny kommunallag innebar att kommunerna inrättade tjänster som krävde många tjänstemän.

På 50-talet fick jag fyra barn på raken, så jag kunde inte ge blod, men därefter blev det en livslång vana. Jag skulle säkert ge blod fortfarande, om jag bara fick. Jag var väldigt besviken på Blodtjänsts födelsedagskort då jag fyllde 70 år, där de tackade så vackert för att jag gett blod, men samtidigt stod det att jag inte får komma längre. Även skötarna sade att nu behöver jag allt blod själv. Nå, jag antar att det måste sättas en gräns.

Att ge blod var alltid så självklart för mig, en del av livet. Aldrig att det skulle ha gjort ont, tvärtom. Nog gör det ju ont om sticket hamnar på fel ställe men Blodtjänsts skötare gjorde inga sådana fel. Jag kände mig alltid på något sätt lätt efter blodgivning. Kanske det beror på att jag alltid haft högt hemoglobin eller på att man blir glad av att ge blod.

Mitt sätt att hjälpa

Jag gav blod i Tavastehus hela mitt vuxna liv, så ofta jag fick, och ibland också hemma i Hauho då mobila Blodtjänsten kom till församlingshemmet. Jag räknade inte donationerna själv, men någon sa att det blev 156. Skötarna blev jag bekant med, de var alla så trevliga.

Blodgivning har varit mitt sätt att hjälpa. Jag har lockat med min man och mina barn, men ingen av dem har gett blod lika flitigt som jag. Bland mina barnbarn finns det också sådana som gett blod. År 1994 fick jag ett hederstecken för 100 donationer, vi hade en tillställning i Tavastehus. Vi drack kaffe och fick blommor och lokaltidningen skrev om oss.”


 

Ursprunglig text: Minna Kalajoki / Media Focus
Foto: Matti Rajala

 

Läs mer om Blodtjänsts 70-åriga historia här.