suomeksi in english
sök webbkarta materialbanken kontakta oss
Positionen : HemsidaBlodgivningVem kan ge blod?

Blodgivare berättar
>>  Snart dags för EM i friidrott – personalen gav blodprov!
>>  Janne ger blod också efter armén
>>  Här ges ingenting – utom blod!
>>  Beväringar på Blodtjänst
>>  Blodgivarnas rosor odlas med ömhet
>>  Scouterna varvar lägerlivet med blodgivning
>>  Hästar donerar
>>  Blodgivningen var Sami Garams ”mandomsprov”
>>  Christa Blombergs första blodgivningen
>>  Så enkelt som möjligt
>>  Jali Murto: Rosor kan man inte få nog av
>>  Motorister räddar liv
>>  Ossi donerar blod och benmärg
>>  Kati och Niklas har en gemensam hobby: blodgivning
>>  Blod - mer värt än guld
>>  Sommarenkät 2007
>>  Blodgivare 007 – med uppdrag att misslyckas???
>>  Från blodgivare till patient och tillbaka

MANUSET SVEK MEN SLUTET BLEV ÄNDÅ GOTT

– Jag är mycket glad att jag fick donera stamceller och upplever mig faktiskt som privilegierad. Många hör till registret hela sitt liv utan att få donera en enda cell. Jag fick göra en insats och tvekar inte att göra det en gång till, om det behövs.

Så här positivt ser Riku Kukkonen från Vanda på sin roll som stamcellsdonator. Riku är en 30-årig familjefar från Vanda och han arbetar som förman i ett transportföretag. Man hade kunnat vänta sig också andra kommentarer, för allting gick inte helt enligt noterna. Det blev en salig blandning av otur, missförstånd, bristfällig information och Rikus egen stolthet.

Vad då, plan B?

I september 2010 var det dags för stamcellsdonationen. Riku hade under de fyra föregående dagarna dagligen besökt sjukhuset för behandling med tillväxtfaktor. Tillväxtfaktorn stimulerar stamcellsproduktionen i benmärgen, vilket leder till att det kommer ut stamceller också i blodomloppet, därifrån de kan samlas in. Injektionerna ger ofta biverkningar och Riku drabbades av illamående och rätt svåra smärtor i korsryggen.

Tiden för själva donationen var inne. Trots upprepade försök kunde sjukvårdspersonalen inte hitta en för ändamålet lämplig ven i Rikus armveck och därför beslöt man att i stället föra in en kateter i hans halsven. Det började bli bråttom och ingen hade tid att förklara för Riku vad som skulle ske här näst. Man hade förklarat för honom hur insamlingen normalt går till, det vill säga via tappning ur armvecket, men läkaren hade inte berättat om någon plan B, eftersom man mycket sällan behöver ta till den metoden, det vill säga lägga in en central venkateter.

Appliceringen av den relativt tjocka katetern utan föregående lokalbedövning, känns obehagligt, vilket överraskade Riku.

− Jag blev tillfrågad om jag ville ha något smärtstillande, men eftersom jag inte visste vad som väntade, tackade jag nej. Jag ville inte vara till besvär. Men det fick jag bittert ångra.

− Under ett kort ögonblick hann jag rentav lite själviskt undra vad jag egentligen hade gett mig in i, men så tänkte jag att jag inte borde klaga om min insats verkligen är till hjälp för en medmänniska i nöd.

Riku fick stanna kvar på sjukhuset över natten. Han ville inte besvära sina närmaste och bad därför sin fru, sina barn och sin mor att inte komma och hälsa på. Natten förlöpte med katetern i halsvenen. Riku berömmer sjukhuspersonalens goda och vänliga bemötande. Övernattningen förde även med sig något gott för den fullt sysselsatta småbarnspappan:

− För en gångs skull hann jag titta på TV i lugn och ro.

Några dagar senare var smärtan i halsen ett minne blott och Riku kunde börja arbeta och idrotta som förut.

− Senare har jag tänkt att det hela egentligen var en struntsak, men jag borde nog ha accepterat smärtlindringen man erbjöd mig i stället för att spela tuff.

Registermedlem − varför inte?

Riku har varit medlem i Benmärgsgivarregistret sedan år 2002.

− Då jag och min dåvarande flickvän, numera min hustru, gav blod för första gången, berättade personalen också för oss om möjligheten att bli medlemmar i Benmärgsgivarregistret. Vi beslöt genast att bli medlemmar. Varför inte? tänkte vi.

Tiden gick och medlemskapet hade nästan fallit i glömska när Riku för några år sedan ombads komma för att diskutera en eventuell stamcellsdonation. Den gången hade dock någon annan registermedlem en lämpligare vävnadstyp än Riku.

− Sen kontaktade man mig på nytt och den här gången var jag lämplig som givare; jag fick göra en insats.

Under de första sex månaderna efter donationen var Riku litet nervös. Det första halvåret efter transplantationen är en kritisk period; då avgörs det hur väl de nya cellerna anpassar sig till den nya kroppen.

− Jag har beslutat att då jag en gång gått med i den här processen, så är jag med ända till slut. Om det hade behövts, hade jag också gått med i den andra fasen, det vill säga donerat stamceller till patienten direkt från benmärgen. Men under det ett och ett halvt år som gått sedan donationen har ingenting hörts, så det verkar som om allting gått bra, säger Riku muntert.

Så här efteråt är erfarnheterna av donationen positiva, säger Riku. Rikus arbetsgivare, TNT Finland, stödde honom genom att betala lön under sjukfrånvaron, något som Blodtjänst normalt ersätter. Rikus anhöriga och vänner förhöll sig positivt och uppmuntrande till insatsen. Någon har dock förbryllat undrat vad Riku själv fick ut av det hela. Till sådana säger Riku med eftertryck: Att kunna hjälpa andra betyder mycket också för mig själv.


Text: Irma Capiten / Mediafocus
Bild: Susa Junnola



Uppdaterad 20.2.2012 © Veripalvelu 2012 Juridisk information