Blodtjänst 60 år 2008

Finlands Röda Kors Blodtjänst grundades 1.1.1948 för att tillgodose de finländska sjukhusens behov av blod.

Blodtransfusionernas historia

Blodtransfusioner har utförts i flera hundra år. I början gavs patienterna blod från djur, och det ansågs till exempel att fårens lugna lynne kunde överföras till människan genom blodet.

Blodtransfusionens historia började egentligen på 1800-talet. I början av seklet drog James Blundell i England slutsatsen att blod från djur är olämpligt för människor. Han rekommenderade blodtransfusioner från människa till människa. Fram till slutet av 1850 hade totalt 44 blodtransfusioner rapporterats. Då konstaterade man att blodtransfusion var ”ett av de ofarligaste kirurgiska ingreppen eftersom bara en av tre patienter avled”.

Förutsättningarna för trygga blodtransfusioner uppstod år 1900 då österrikaren Karl Landsteiner hade upptäckt blodgruppssystemet ABO. Trettio år senare belönades Landsteiner med Nobelpriset i medicin för sin upptäckt.

Finlands första blodtransfusion utfördes 1913. Den utfördes av docenten i kirurgi Richard Faltin vid kirurgiska avdelningen vid Helsingfors allmänna sjukhus. På 1920-talet var dock överläkaren vid Vasa stadssjukhus Ludvig Lindström den som utförde flest blodtransfusioner i Finland. I Vasa betraktades blodtransfusioner som rutinåtgärder tidigare än vid andra sjukhus i landet.

Scouternas Blodförbund och Försvarsmaktens blodtjänst

I Finland har blodgivning alltid varit frivillig och obetald. Scouterna införde principen om frivillig blodgivning i Finland från England på 1930-talet och grundade Scouternas Blodförbund 1935. Antalet medlemmar i Scouternas Blodförbund var som flest nästan 400 personer.

Före vinterkriget var användningen av blod relativt liten på sjukhusen och blodgivarna var vanligtvis släktingar till patienten. Scouterna gav blod om någon lämplig blodgivare inte fanns i familjen.

Under krigsåren ökade behovet av blod. Försvarsmaktens blodtjänst fortsatte scouternas arbete och ansvarade för rekryteringen av blodgivare och blodinsamlingen under krigstiden från 1939 till 1944. Under vinterkriget började man tappa blod i glasflaskor 1940 och man kunde avstå från direkt blodgivning som var svår att utföra under krigsförhållanden. Under krigen tappades totalt 190 000 flaskor blod.

Finlands Röda Kors Blodtjänst grundades 1948

Efter kriget var det många som föreställde sig att inget blod egentligen skulle komma att behövas under fredstid.  Men vårdpraxis utvecklades så att behovet av blod blev allt större. Landet behövde alltså en nationellt organiserad blodtjänst.

Finlands Röda Kors Blodtjänst grundades 1948 för att ansvara för blodtjänstverksamheten i hela Finland. Blodtjänsts verksamhet baserade sig på den princip om frivillighet och obetaldhet som acouterna hade infört. En ung läkare, Harri Nevanlinna, utnämndes till chef för arbetet. Han ledde Blodtjänsts verksamhet under fyra årtionden, ända till 1988.

Nätverket av blodtjänstbyråer i anslutning till sjukhusen började byggas upp, och vid slutet av 1948 verkade 16 byråer på olika håll i Finland.

Den första blodgivning som den mobila blodtjänsten arrangerade försiggick i Strömfors 1951. Den mobila verksamheten spred sig snabbt till hela landet och omfattade från och med 1954 även arbetsplatser, militärförläggningar och läroanstalter. Frivilliga medhjälpare vid FRK:s avdelningar har från första början varit till ovärderlig hjälp vid blodgivningarna.

”På den tiden bjöd Blodtjänst på konjak…”

Först fick blodgivarna ransoneringskort så att de kunde köpa sex liter mjölk och ett halvt kilo smör.  Från 1948 till 1952 avtackades de med ett intyg som gav dem rätt att köpa kaffe.  Före tiden med kaffe och saft efter blodgivning bjöds blodgivarna på ett glas konjak.

Förr användes alkohol rätt allmänt för medicinska ändamål.  Konjak gavs som stärkande medel bland annat mot svaghet orsakad av plötslig chock. Under fortsättningskriget blev det en vana att blodgivarna bjöds på ett medicinglas med konjak om de kände sig svaga och mådde illa vid blodgivningen. Det är inte svårt att gissa att kraftlösheten ökade i med att vanan blev mer allmän.

Blodtjänst fortsatte med den etablerade sedvanan, och ett glas konjak efter blodgivning ansågs höra till saken. ”Konjak efter blodgivning” blev ett begrepp på 1950-talet då utskänkningsrättigheterna var strängt kontrollerade.  Blodtjänst var ett av de få ställen där man kunde få en klunk konjak lagligt.

1960 slopade man konjaken eftersom bilkörning blev allt vanligare och nykterhetsorganisationerna uppmärksammade saken. Legenden lever ändå vidare, mer än 40 år senare. Äldsta generationen blodgivare brukar sucka längtansfullt när de tänker på sina första blodgivningar: ”På den tiden bjöd Blodtjänst på konjak…”

Blod på flaska och i påse

De första blodtransfusionerna i Finland var direkta. Blodmottagare och blodgivare låg bredvid varandra i var sin säng och blodet rann genom en slang från en artär hos givaren till en ven hos mottagaren. Under krigstiden måste man av praktiska skäl avstå från direkt blodgivning.

1940 började man samla blod i vichyflaskor. Cirka tio år senare började man använda glasflaskor av gemensam nordisk standard. De innehöll citratlösning för att förebygga att blodet koagulerade.

1957 samlades blod i en plastpåse för första gången i Finland. Plastpåsarna ersatte glasflaskor så småningom under 1960-talet. Samtidigt blev komponentterapi allt vanligare vid behandling av patienter eftersom blodet i plastpåsarna kunde centrifugeras och separeras i röda blodkroppar, trombocyter och plasma. Patienten fick därmed bara den blodkomponent han eller hon behövde. Transfusionsbehandlingen blev därmed både effektivare och säkrare.

Forskning för trygg framtid

Blodtjänsts förste chef, Harri Nevanlinna, var både läkare, vetenskapsman och forskare. Snart blev forskningen en naturlig och permanent del av verksamheten vid Blodtjänst.

Forskning i blodkoagulationsfaktorer hos patienter med hemofili (blödarsjuka) påbörjades vid Blodtjänst år 1957. Utöver forskningen i blodkoagulationsfaktorer har man vid Blodtjänst under årtiondenas lopp även forskat i blodgruppsantikroppar och stamceller, samt vävnads- och organtransplantationer.

Genom forskningsarbetet kan Blodtjänst också I fortsättningen utveckla nya, allt säkrare produkter och tjänster för den finländska hälsovårdens behov.

Till sidans början